Vegitarisk kebab. Vebab.
Bara så att ni vet.
Mitt i stormen Dagmar. Eller Emil.
Som några avslutande ord för hela högtidstiden så kan jag säga att jag har världens bästa familj, släkt och vänner. Det är jag så otroligt tacksam för, även om jag är dålig på att visa det alla gånger.
Nu är jag åter hemma sedan i måndags och gör mest ingenting om dagarna. Leker med grannbarnen (eller barn och barn, fyller 19 och 20 snart..), lapar mysiga filmer och skjuter upp träningen. Ikväll ska jag dock Body Jam:a, det blir skönt. Tänker också en hel massa. Lite för mycket för att orka med faktiskt. Vet inte riktigt vart jag är på väg och det skrämmer mig. Får ont i magen och lyssnar på James Morrison, vilket gör att jag tänker ännu mer. Och får mer ont i magen.
Every time I close my eyes to go to sleep I pick out my favourite memory of us. Of you.
Annars så låter jag dagarna fyllas med det som faller mig in. Gå ut och dansa, titta på film med sovande sällskap, umgås med familg och vänner, äta choklad, halka på isen, sticka till Pippi Långstrump... leva.
Det är inte alltid så lätt, men det går.
Free from dust and covered in thoughts.
Har varit galet trött hela dagen. Blev telefon-terrad i natt, dolt nummer. Jag har inget emot att folk ringer mig, men klockan två utan att säga någonting, och dessutom ringa igen är inte det bästa jag vet. Blev smått förvirrad av hela händelsen och kunde inte sova ordentligt efter det, där av dagens trötta ögon. I övrigt så har kan städat rummet och gjort godis, varit på stan en sväng och agerat företagets jultomte. Trots allt detta har jag ännu inga riktiga julkänslor, och om jag ska vara ärlig tror jag inte att jag kommer få uppleva sånt igen. Pirret och längtan menar jag. Halvtrist faktiskt.
Att känna på livet igen.
Har spelat volleyboll ikväll. Och varit på krogen. Nykter. Eller okej, en bara-för-att-drink. Som saft. Ont i fötterna i alla fall, dansade sjukt mycket på sjukt kort tid. Nu beter sig mitt hjärta sjukt konstigt. Slår hårt och ojämnt. Tänkte att någon borde veta, om jag inte vaknar upp igen. Godnatt!
Om jag kunde. Jag skulle. För alltid.
Så jag väljer att beskriva den som en utav de bästa i mitt liv. Kanske den bästa.
Tack för att du gav den till mig.
Inatt tänker jag somna med ett hjärta varmt av minnen.
Men jag vet att det inte är möjligt längre.
Inatt finns det bara en plats jag vill vara på. En.
Kvävd.
Jag har så mycket att säga. Men samtidigt ingenting alls. Jag är fast i ett mittemellanland där jag kan skratta oftare och oftare, men på insidan är det alltid samma gnagande smärta. Konstanta tankar, varje dag och hela tiden. Ont i magen. Ondare i hjärtat.
Det skulle kunna vara så mycket bättre, det vet jag, men jag är fast i ett mittemellanland där jag inte kommer någonstans. Det finns ingen väg ut, dörren är stängd. Kan inte andas. Ge mig luft.
Du.
Mindre än 24 timmar kvar tills det är den 18:e och jag kan inte riktigt hantera det.
Den 18:e.
Allt.
Om jag hade vetat.
Not even close without you.
to see your beautiful face anymore
I stare at a picture of you and listen to the radio
Hope, hope there's a conversation
where we both admit we had it good but
until then it's alienation, I know, that much is understood
And I realize
If you ask me how I'm doin I would say I'm doin just fine
I would lie and say that you're not on my mind
But I go out and I sit down at a table set for two
and finally I'm forced to face the truth
No matter what they say, I'm not over you
Something like that.
Idag har jag spelat teater och blivit blöt i håret, burit en bricka med en snusdosa mitt på tallriken genom matsalen precis som om det vore det naturligaste i världen, tränat för första gången sen i torsdags och tittar på Bonde söker fru och blivit varm i hjärtat. Att två människor hittar sitt livs kärlek i 60-årsåldern är så vackert att det inte går att beskriva. Det är vad jag ska drömma om inatt; rynkiga pussar, fnitter och ett liv på landet.
No words needed.
Kärlek är det finaste som finns.
Before we get to old.
Sitter kvar i sängen och orkar fortfarande inte plugga. Borde ta tag i biologin så jag slippen spendera helgen i Spira B och allt förbannat. Borde gå och lägga mig på en gång för att bli kvitt förkylningen som vägrar ge sig men blir inte heller sämre. Låtsas att en hårborste i toan och ett värdelöst prov är det enda som tynger mig.
Om det vore så väl.
If I could.
Jag sover inte. Det är lättast så. Just nu i alla fall.
Letar efter nått att säga som kan ändra allt.
Idag är det den första december. December. För ett år sedan började en decemberlycka som fortsatte även fast året tog slut. För ett år sedan såg jag ett ljus jag inte trodde fanns och kände värme i delar av kroppen som jag trodde var döda och förstörda för alltid. För ett år sedan började jag att bli hel. Idag hatar jag att det är december och känner mig kvävd av ett mörker som är mörkare än någonsin. December suger för att det en gång var så mycket bättre.
Dark as ever. Never.
Turbulens.
Onsdag vare ja.
Att låtsas som att allt är bra är allt jag kan göra.
Den första februari, Stockholm. Can't wait.
Sliten.
Går till sängs med trötta ben och lite ont i magen. Det känns plötsligt inte lika kul med förändring och jag vill att det ska vara som förut. Det blir säkert bra nu också, men det känns bara så konstigt att ändra på något som redan är bra. Helt ologiskt egentligen.
En stor dag.
Idag är en sån dag. Vi har, efter sååå mycket jobb, skickat vår kokbok till tryck. Det känns så jävla skönt men samtidigt så jävla läskigt. Vi har liksom skapat något som snart finns i våra händer, något vi faktiskt kan ta på och visa för andra. Vi kommer också få kommentarer om boken, vad de tycker om den. Förhoppningsvis blir det mest positiva saker, men jag kan ändå inte hjälpa att tänka att den kanske inte alls är så bra som vi tycker. Det skulle suga rätt hårt.
Hur som helst ligger den filen i postlådan nu. 86 jävla sidor av slit är snart framme hos tryckeriet. Hjälp. Andas.
Men ändå. Vi, jag, kommer snart att kunna kalla oss författare. Hur fett?!
