Det är bara fel.
Jag har så svårt för människor som lägger upp bilder på sina katter hela tiden. Och skriver om dem. Och lägger upp bilder.
Sa jag att jag har svårt för sådana människor?
Detsamma
Förkyld och eländig. Ensam och lite tom. Svårt att andas och trött i ögonen.
Det är inte synd om mig, och att det är alla hjärtans dag bryr jag mig som sagt inte om, men det betyder inte att jag inte saknar. Och längtar. Och väntar.
Men det är annorlunda nu. Jag är annorlunda nu. Jag har lärt mig att leva med livet och finna mig i hur det är. Jag kanske saknar och längtar och väntar, men egentligen vill jag bara vara där jag är.
Eller?
f. o.
Det spelar ingen roll vad alla säger, hur många chokladaskar som säljs eller hur fullt det är på stadens restauranger. Den här tisdagen är precis som vilken jävla tisdag som helst.
Globe.
Nu ska jag ignorera allt som heter förkylning och sparka boll. Heja!!
Och jag vill hamna där igen.
På annexet. I väntan på det vi väntat på.
Unplugged och utan konstigheter.
Ett par stilla minuter där så mycket hände inombords.
Magiskt.
Precis som då. Aldrig lika igen.
Trettiominuters morgon. Tacoskaos till lunch. Skridskor och tvåmålsskytt. Fattaringentingmatte och vägra pölsa till middag. Tusen tankar och dödstrött. Ont inombords och borde ha sovit för längesen.
Sånt man vill komma ihåg. Fina stunder i livet.
Jag har så mycket att berätta om den lilla men ack så underbara resan till huvudstaden förra veckan. Det hände så otroligt många kuliga saker och vi fick uppleva livet på nya sätt, göra saker vi inte gjort förut och känna sånt vi inte känt förut. Nu talar jag dock bara för mig själv, men jag är rätt säker på att Cajsa känner likadant. Jag ska skriva utförligt och med kärlek om detta, för det är verkligen något jag vill komma ihåg, men inte ikväll. Ikväll tänker jag bara visa er några bilder som lyckades fastna i min telefon (och C's). Finaste bilderna fast de inte är av bästa kvalité. Finaste människor av bästa kvalité. Bästaste ressällskapet ever!! Åh heliga ögonblick.
Han är bara så fin. Och han sjunger så fint.
Finns inga vinnare i lekar för två.
Jag har alla känslor på utsidan. Glad, sen ledsen. Lycklig, arg. Ledsen. Lätt enda sekunden och svårt nästa. Vill bli bedövad men ändå känna. Det är bättre när det gör ont än inte känns alls. Konstig dag.
Ögonbilck man aldrig glömmer.
Det är fredag och gud vad jag önskar att det var onsdag den 1/2.
I can’t afford this heart.
Det gör ont. Lite till vänster om mitten av övre bröstkorgen. Och jag tror att det är där mitt hjärta sitter.
930125
Idag fyllde min bästa vän 19 år, vilket är ungefär lika länge som vi känt varandra. Det går inte med ord att beskriva hur bra hon är, bäst räcker inte på långa vägar. Hon är min andra halva och jag vill att det alltid ska vara så. Att vi kanske snart kommer att gå olika vägar klarar jag inte ens av att tänka på. Hon har alltid funnits vid min sida, och om jag får bestämma så kommer vi dö, gamla och skrynkliga, hand i hand. Så återigen, grattis Julia. Jag älskar dig.
Såhär i Bieber-tider.
Det är bara så fascinerade att en sån liten söt pojke kan skapa sådan hysteri. Själv förstår jag det inte, men man måste ändå säga att den här killen vet vad han tycker.
Och vi sa vid matbordet: "Döden." "En befrielse."
Och då. Då suger livet lite hårdare än vanligt.
Zzzzzz
Han snarkar så stämningsfullt min bror. Riktigt murrigt liksom. Det ska jag också göra.
Just because we can't be togheter doesn't mean that I don't love you.
Big bang och bikiniångest.
Besökte nyss mitt bankkonto med. Ingen vacker syn. Det slutade som vanligt med överföring från sparkontot till det vanliga, vilket är en mycket dålig vana. Blir alldeles svettig när jag tänker på hur mycket pengar som kommer att försvinna den här månaden, och nästa. Ännu svettigare blir jag när jag tänker på hur lite inkomster jag kommer ha. Typ inga. Åh låt mig hitta en bunt tusenlappar eller en avlägsen släkting att ärva av. Miljoner. Då skulle jag köpa nya jogginskor.
Facebook-funderingar.
Får man kalla någon man inte känner jättebra men ändå lite för drägg? Nä, antagligen inte. Men det tänker jag göra ändå. Drägg.
Can't handle.
Psykisk jävla terror. Godnatt.
Guldyra.
Aja, kul är det i alla fall. Nästan så kul att man ska börja spela hockey själv. Lär ju bara säga swoooch så är man en del av Modo-dam. Det röda laget även kallat (ja, jag hänger med). Fast nä, jag skulle nog bli upplockad av modo-herr, A-laget direkt.
För att fira tog jag i alla fall en vinterprommis med Sara och Julia, frös lite om näsan och fann fullständig harmoni. En dusch på det så har jag ännu inte kommit ur morgonrocken. Skönt.