Full av liv.
Och fin är han. Jättefin om jag får säga det själv.
Någonstans mellan andningssvårigheter och nästan-feber.
Har sovit stor del av dagen. Och svettats om fötterna konstant. Drömde också så konstigt på förmiddagen. Konstigt fast ändå lite roligt och lite härligt. Det hoppas jag att jag gör nu med, fast imorgon är jag inte gärna hemma hela dagen för att svettas om fötterna.
Godnatt.
Sudden och återseende.
En dag som mest innehöll hockey och kalas av olika slag har passerat. En ganska bra dag faktiskt, säkert bättre än många andra. Trött är jag i alla fall och att sova känns som en bra idé. Imorgon blir det ironiskt nog hockey och kalas precis som idag, samma lag men nytt födelsedagsbarn. Det kan bli rätt trevligt faktiskt. Och just det, städa och plugga vore inte heller så dumt.
Nu ska jag drömma om trevliga saker. Jag är bra på att drömma.
Här glider kingen in!
Modoseger - SÅ JÄVLA VIKTIGT!! Nervositeten tog nästan död på mig men oj vad det var värt det när Danielsson äntligen avgjorde!
Och jag måste ändå säga det, att om jag gillade Dick förut så gör jag det ännu mer nu. Axelsson alltså, för er som tänkte något annat.
Rakade också benen idag. Det var till skillnad från segern så jävla oviktigt. Skall hädanefter förbi hårig.
Godnatt.
Kvällskorregering.
Blev precis uppmärksammad om att jag lämnade ute viktig information i det tidigare inlägget. Superbruden Anja är såklart från samma kommun som en annan superbrud. Ida, vad har ni i dricksvattnet där uppe egentligen?
Och ja, det är Storumans kommun vi talar om. En mycket fin kommun om jag får säga det själv.
Godnatt vänner.
Sorgens dag. För Sverige och för mig.
Jag låter som en sjuåring som har Eric Saade som största idol, men det gör inget. För mig är Anja en insprationskälla och en förebild, och det kommer hon nog alltid att vara.
Tack för allt.
När man varken kan gå eller sitta.
Är det här smärtan man får stå ut med om man ska få beachens tightaste ass vet jag inte om det är värt det. Är nog hellre lite fladdrig ändå.
Håll huvudet högt.
Tog mig med nöd och näppe igenom kvällens träning, förutom den eviga sträckningen så var det kramp i vänstra baksidan som spökade. Men fortsätter vi att träna såhär så kommer jag att ha beachens tightaste ass, det ska ni veta.
Nu blir det lite sista-minutenplugg och sedan sova. Eller bara sova. Åh, sova är det bästa som finns.
Sova och mat.
Det är dags att ta kontrollen, att finna mig i mig själv.
Idag börjar det. Påminn mig om jag har glömt det imorgon.
Månen är nästan full, precis som då.
Jag vill bara ligga mot ditt bröst och höra ditt hjärta slå.
Jag är här för att stanna.
Från tårna till fingerspetsarna.
Om allting skulle falla imorgon.
Det har varit mycket känslor här på slutet. Mycket ilska. Ikväll finns det ingen ilska.
Jag har städat mitt rum och renbäddat i sängen. Jag måste vara en bland få som inte gillar rena sängkläder. Det luktar så kvavt och jag får svårt att andas. Det känns också lite strävt och klibbigt mot huden på något konstigt sätt. Däremot så var det nödvändigt. Hade fullt med förkylningsäckel på lakanet.
Nej. Jag tycker om när sängen är välsoven och mjuk, lagom bacillrik och luktar ingenting. Hade velat säga att det gärna får vara dregel på kudden, men om sanningen ska fram så dreglar jag inte så ofta. Inte som Julia, hon dreglar jämt.
Nä. Ikväll är jag inte så ilsken. Mest fundersam och lite ensam. Ynklig och halvtom. Jag tror att jag vill gråta en skvätt inatt. Det är skönt ibland.
Plus att sängen fortare blir jag.
Och jag skulle titta er i ögonen och kalla er idioter.
Skitdag. Skithumör. Skitträning. Skitjävlaallt.
Tillbaka till verkligheten.
Ikväll skäms jag över att bo i den här stan. Eller i alla fall över människorna som bor här.
Midnattsbesvikelse.
Efter en dag som denna hoppades jag verkligen att jag skulle få bli sömnig till ett inlägg av Idasofi, en av mina favoritbloggerskor, men nejdå. Där var det lika torrt som mina örsnibbar blev efter kvällens dusch. Och ja, dom var verkligen jättetorra.
Så vad gör man? Fortsätter tänka att jag borde be folk att hålla käften lite oftare och skolka resten av trean.
Idasofi, min Umanfavvo, det är dags att leverera.
Ung och dum. Gammal och olycklig.
Lätta mitt hjärta.
Åh vad jag älskar att jag snart kan kasta allt som har med skola att göra i papperskorgen.
Sambos och takvåningar. Ooops.
Men det bästa av allt är att både jag och Josefine har kastat våra tidigare planer i sjön och istället hittat nått mycket kuligare! Å vilket liv vi kommer leva de närmaste åren.
Ikväll gräver jag inte gropen djupare.
Ikväll känner jag mig bara lugn. Trött, men lugn. Nej, mitt liv är kanske som jag önskade att det vore och jag mår inte alltid som jag önskar att jag gjorde, men det är okej. Det är okej att jag somnar ensam och att skola och träning är mitt liv, att mitt rum är kaos och att jag har en förkylning som aldrig vill gå över.
Det är okej för att jag väljer att ta det med ro. Kanske inte alltid, tårar kommer fortfarande då och då och ibland känns allt meningslöst, men inte ikväll.
Någon gång blir livet bättre. Och det är okej om det inte är just nu.
Och vägen blev så krokig.
Ibland känns allt så konstigt. Så upp och ner och bak och fram. Som när Chuck Bass inte längre är Chuck Bass och pratar brittiska istället för amerikanska, eller som när en kostymnisse som ser ut att höra hemma på Chalmers sjunger en låt i melodifestivalen som man lätt kan tro är Eric Saades.
Som när man vet exakt hur allt är och exakt hur man känner och exakt vad man vill ena minuten, och inte har en jävla aning nästa och lika gärna kan heta Saga och komma från Norrköping och jobba på Pressbyrån.
