ericalund

Med all säkerhet så kommer min mor snart ringa och efterfråga hämtning från jobbet. Det lär, med all säkerhet igen, vara jag som får hämta henne. Det som gör hela situaitonen lite jobbig är att mammas jobb är belagt så att man passerar Hemmakväll. Hemmakväll är för dem som inte vet det stans guldgruva när det gäller godis, och för att komma till poängen så är det precis vad jag vill ha ikväll. En fet jävla påse med godis från Hemmakväll. Vad den skulle innehålla? Jo, det kan jag berätta.

När det gäller min godispåse så finns det tre kreterier; Det ska finnas sura, choklad och skummisar (alltså sådana som inte smakar så mycket men passar utmärkt när man är less på alla andra). Först så skulle jag nog plocka de sura. Där är körsbär och blå ögon ett måste, även stora Ahlgrens bilar. Remmar och vattenmeloner får man inte heller glömma, precis som rosa bananer. Vidare till chokladen så är allt välkommet. Detta brukar dock bli ett problem när jag ska betala i och med det väger en del, men det är en annan historia. För att knyta ihop chokladen med den sista kategorien, skummisarna, så ser jag gärna chokladövertäckta sockerbitar i min påse, tillsammans med kokosprickar. Utan choklad så är det återigen Ahlgrens bilar (utan surt på denna gång) som gäller. I övrigt så gillar jag att plocka i det jag känner för. Ibland kan till och med en och annan laktrits slinka ner, men det är ytterst sällan.

Jag har nu tillägnat ett helt inlägg åt godis. Varför tänker ni? För att jag inte äter det svarar jag. Detta är fjärde veckan då socker, och kolhydrater överhuvudtaget, inte finns i min vardag. I snart fyra veckor har protein och fett, fett och protein varit det jag lagt på min tallrik, inget annat (så långt det har varit möjligt). Nu kanske ni frågar mig varför, igen, och visst ska jag ge er svaret.

Jag började med LCHF (low carb high fat) som ett rent exepriment helt spontant en vanlig söndag. Jag ville helt enkelt se hur min kropp reagerade när pasta, ris, potatis, mjöl (alltså bröd osv) och socker av alla slag (inkl. frukt och vissa grönsaker) osv, eliminerades helt. Hur gick det då? Över förväntan. De första veckorna hade jag inget sötsug alls, var perfekt mätt hela tiden och hade en mage som mådde toppen. Det har också fortsatt så, men det är väl nu som jag börjar bli sugen annat igen (uppenbarligen godis). Jag vet dock att det inte är min kropp som är sugen utan  min hjärna, vilket är ganska skönt att veta. Så fort jag tänker på hur det faktiskt skulle vara att stoppa något sött eller "förbjudet" i munnen så känner jag direkt att jag inte vill. Det är inte värt det. Inte för att det är onyttigt eller för att "man blir tjock", utan för att jag mår bra nu. Jag mår bra av att äta såhär, och då ser jag ingen anledning att sluta.

Jag hade inte alls tänkt skriva om det här, men nu blev det så. Det är inte för att jag vill gå ner i vikt (det vill jag verkligen förtydliga) eller för att förespråka andra att börja, utan för att jag mår bra av det. Jag slipper alla sockerdippar, den uppsvullna magen och sötsuget. Jag äter dessutom gott och står mig i stort sätt på tre mål om dagen.

Nu kanske det låter som om jag fått vikthysteri eller jobbar för "beach 2012", men nej. Det här handlar inte om vikt eller att tappa vikt, bara att prova allternativa dieter. Och hur länge jag fortsätter med det här vet jag inte, men vet ni vad? Vill jag ha en godispåse, eller en potatis, riktigt mycket så tar jag en. Det är inte mer med det.

Äntligen. Ett halvår av ångest och total skrivkramp är idrottsuppgifterna inskickade och jag kan andas ut lite. Nu vet jag ju dock inte hur bra det blev, men inne är dom och klar är jag.

Det är konstigt det där. Hur många uppgifter har man inte gått omkring och gruvat sig för, svurit av dess omöjlighet att göra, men likt förbannat så hamnar de ändå hos läraren till slut? Det är nog så att man bara måste sätta sig ner och göra dem. Bestämma sig helt enkelt. När min hjärna ska förstå det, det är dock en fråga.

Annars så har dagen bestått av en efterlängtad sovmorgon, lite sol-lapande på altanen och boytalk på en filt. En ganska ovanlig tisdag med andra ord. Ovanligt lugn alltså.

Imorgon är det back to buisness och det känns sådär. Sådär bra och sådär inspirerande.

Äntligen lite lugn och ro. Kom hem efter en fantastiskt trevlig middag ute i Gullvik och en sväng förbi Olles i tron om att jag skulle kunna njuta av en stilla stund för mig själv, men icke. I köket fanns 4, visserligen glada, men högljudda föräldrar (dock var endast två av dem mina). Efter ett tag fylldes sällskapet också på av folk som var ännu mer högljudda. Orkade inte ta mig ner för att se vilka det var, men av rösterna och volymen att dömma så har jag nog rätt bra koll ändå. Hur som helst så har päronen precis gått in till sig, vilket gör att jag faktiskt kan höra vad jag tänker.

Det negativa med saken är dock att jag plötsligt fick en trött-chock, något som känns halvdrygt med tanke på att jag snart (eller jag hoppas att det är snart) ska rulla in mot stan igen för att se till folk kommer hem. Jag är alltså taxi i kväll, valborg till ära.

I övrigt så ser jag fram emot en lång sovmorgon imorgon följt av en så stillsam dag som möjligt. Älskar att dega.

Godnatt alla vakna.

Det är helt enkelt inte meningen att jag ska förstå.

Igår låtsades pappa lägga en skalbagge i mammas tröja. Då skrek hon rakt ut. Idag satt jag på altanen och läste en bok, i bara bikini. Imorgon ska pappa, på ungefär den enda dagen på året som han inte är ute och reser, åka till Sundsvall fram och tillbaka för att köpa skor.

Tre saker som gör mig lite glad just nu, av olika anledningar. Men för att sammanfatta det skulle jag nog använda ordet livskvalitet, något som jag för övrigt ska försöka förklara och skicka till min idrottslärare. Jag tror dock inte att han skulle förstå hur en skalbagge i mammas tröja kan vara livskvalitet, men det är det. Precis som kompiskramar på 38F och LCHF-drinken som var det sötaste jag druckit på länge.

Bra saker.

Jag bara skriver och raderar. Skriver och raderar.

Det brukar vara ett tecken på att jag egentligen har en massa att säga, men inga ord att använda. Och hittar jag orden, då kommer jag ångra att jag ens letade dem.

Så för allas bästa avslutar jag här och säger godnatt.

Godnatt.

Hur "ett glas vin till maten" kunde bli fem plus en öl kan jag inte förstå, men att gårdagskvällen var trevlig finns det ingen tvekan om! Maja och Josefine bjöd mig på middag på Olles, en födelsedagspresent som vi passade på att nyttja såhär tre månader senare. Middagen blev härligt lång och övergick sedan till drinkar och livemusik-lyssnande. När klockan snart var ett löste vi ut jackorna och gick till Merry Can, anledning oklar. Hur som helst så hamnade vi bland folk vi inte känner, folk som sjöng hellre än bra (karaokekväll) och ännu mer vin. Det var trevligt det också, och vips så var vi fulla. Lagom till hemfärd. En riktigt bra kväll helt enkelt, tack så mycket mina hjärtisar!

Den här dagen har således inte varit fylld av aktivitet. Lika bra. Nu ska jag dock iväg på träning, kan bli spännande.

God kväll!

Bussfärden hem från skolan spenderades baklänges med en gammal spellista i öronen. Det hela var så märkligt. Märkligt på det viset att hela min kropp fylldes av känslor jag hade inom mig då. Mitt huvud kom plötsligt ihåg saker jag inte trodde att jag kom ihåg och den grå våreftermiddagen blev en sommarnatt där lättklädda fötter gick över fortfarande varm asfalt.
Det blev sommar. Sommaren 2010.

Det var en fin sommar. En sommar jag borde komma ihåg oftare.

I eftermiddag har jag packat inför helgens cup, bakat bröd eller alla konstens (kostens) regler och sjungit till gamla godingar högt och falskt. Snart ska jag brassa på lite käk innan jag packar det sista och beger mig mot samlingen, och sedan Umeå. Kommer knappt ihåg när jag sedan sov på en luftmadrass i ett klassrum tillsammans med 15 andra.. Det måste ha varit under tiden med f-93, dvs ett tag sedan. Eller under min alpina karriär, fast det blev mest hotell på slutet.

Hur som helst ser jag fram emot helgen trots att jag inte är särskillt taggad ännu. Det ska bli kul att vara med tjejerna, tänka på allt annat än skola, måsten och tonårsproblem, och spela fotboll tills svetten lackar. Jag hoppas att jag på söndag kan säga att jag är nöjd över min insats, för i ärlighetens namn så var det ett tag sedan jag var det sist. Har varit i en otrolig svacka, både form- motivationsmässigt, men jag tror att det är påväg att vända nu. Jag hoppas det i alla fall!

Nä, dags för lite kabanoss och ägg. Alltid ägg. Ägg ägg ägg.
Älskar ägg.

Det är tisdag. Det snöar ute. Det känns sådär.

Sådär för att jag ska iväg och träna fotboll om ett tag, det hade varit kung om det hade varit så att jag skulle iväg till backen. Saknar det redan förresten. Att knäppa pjäxorna och frysa om tårna. Jag älskar ju det. Precis som vintern och allt vad den innebär, vilket jag verkar vara ensam om. Men vad gör det, vi har det bra ändå. Jag och vintern.

Kanske ska kasta en snöboll på Emma ikväll? Hoppas att det är klibbsnö.
Åh, älskar klibbsnö.

Våren kommer med stormsteg och jag gör allt jag kan för att vintern ska få närvara ett tag till. Jag kanske är den enda som önskar mig mer snö och kyla, men må så vara. Ikväll var jag dessutom och åkte slalom på den lilla snö som finns kvar, och åh vad härligt det var! Det blev inte jättemycket åkande utan mest assisterande då jag tog med min kusin som precis håller på att lära sig, men det var toppen ändå.
I backen bredvid tränades det för fullt och jag fick lika ont i magen som varje gång jag ser någon kasta sig ut bland blå och röda. Jag kunde liksom inte komma ihåg varför jag slutade, inte en enda anledning kom jag på. Jag älskar ju det där. Att hinna hundra åk på en träning, lyssna på Rix fm i högtalarna och sjunga med när man åker, att gå in och dricka vatten, åka lite till och sedan avsluta med en femkronors-festis och en munk. Jag älskar det. Och jag var bra på det. Jag kunde ha blivit så mycket bättre, men jag gav inte mig själv chansen. Helvete vad dumt. Varför i hela friden valde jag ett liv på natur och Nola när jag kunde ha valt ett bland fjälltoppar och underbara människor? Ett liv med en strävan och ett mål, en passion och en livsstil. Varför valde jag att vara som alla andra när jag kunde ha valt att göra min egen grej?

Åh vad jag var dum. Och åh vad jag saknar det.

Kanske borde kommentera våldtäkten som ägde rum i centrala stan i helgen, men jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga. Jag finner liksom inga ord för det.

Må ni brinna i helvetet.

Idag är en sån dag då jag har haft tid att göra så otroligt mycket men valt att vara fruktansvärt oproduktiv. Somnade i sängen när jag kom hem, vaknade och åt middag. Tog tag i mig själv och satte igång med psykologin men avbröt lika snabbt för att nöta Full av liv och skriva lite här. Jag är verkligen sämst på att göra saker när jag vet att jag har några dagar till på mig att göra dem.

Nu vill jag bara att klockan ska gå så att jag kan få åka på träning. Är inte jättesugen på att träna egentligen, men att komma ut och bort och iväg känns skönt. Tänker så mycket hela tiden på saker jag aldrig får ordning på. Det är inte så kul om jag ska vara ärlig.

I tisdags tog jag och Josefine tag i våra liv och tog världens bästa beslut. I början av september åker vi iväg och lever livet, beblandar oss med nya människor och har det hur bra som helst. Lär sola en del också, och dansa. Och skaffa oss erfarenheter. Åh det kommer blir så grymt.

Jag har liksom kommit till en punkt då jag känner att utbildningen kan vänta tills jag har levt färdigt, gjort en massa dumheter och utnyttjat min ungdom till fullo. Plugga kan jag göra senare, det finns så mycket annat jag ska hinna med först!

Ska bara ta studenten först. Och förhoppningsvis orka gå till skolan de dagar som återstår.

Update: Typ sådär menade jag att skriva. Haha