Hehe. Jag tog fel på klockan en timme. Den halvtimmen jag hade att göra mig klar på, förvandlades till en och en halv timme, så nu hamnade jag här igen. Funderar på att fira det med att locka håret, bara för att liksom. Middagen på Mc är inget speciellt egentligen, men varför inte göra sig till lite? Det är kul.

För övrigt känner jag ett stort lugn i min kropp. Samtidigt vill huvudet drabbas av panik. Skolan är slut för ett tag (eller vi slutar på tisdag, men det är bara chill tills dess), jag ska bara vara hemma hela lovet, umgås med mina vänner och min familj. Som vanligt är det något som saknas, något som kan fylla hålet i mitt hjärta. Ett hål som för några månader sedan fylldes igen, men sedan blev större än någonsin. Trots att jag känner såhär, låter jag mig inte känna, bara veta. Jag vet hur mitt liv ser ut nu, jag trivs med det. Ja, jag trivs, men det betyder inte att jag är nöjd. Jag vet att det skulle kunna vara så mycket bättre, jag vet vad som saknas. Jag vet att jag kan tänka och drömma hur myckt som helst helt utan resultat. För att få något man vill ha måste man lyfta på röven och fixa det, inget sker utan anledning.
Men jag vågar inte. Jag vet att det ändå inte kommer bli som jag vill. As always.
Nej, jag är inte ledsen. Jag är inte olycklig. Jag är bara fylld av drömmar och tankar, förhoppningar och förväntningar.
Detta får mig förvirrad. Glad. Ledsen. Förbannad. Harmonisk. Förtvivlad.

Jag har det bra där jag är. Jag vet att så många har det så mycket värre. Men jag är människa, vilket gör mig självisk ibland.