ericalund

Snart firar min Julia ett år med sin älskade. Ett helt år!! Det känns sjukt, tiden har gått så snabbt sen jag satte min fot i Nolaskolan att jag knappt hänger med alls... Men jag känner samtidigt hur mycket jag gjort det här året, hur mycket jag gått igenom och hur mycket jag fått med mig. Det här året har inte varit som de tidigare jag haft, nej, det har faktiskt hänt saker i mitt liv.
Jag har smakat på kärlek, flera gånger faktiskt, och även tappat den, även det flera gånger. Jag har gråtit och skrattat om vart annat, varit stressad och ovanligt avslappnad. Men jag får lite ont i kroppen när jag tänker på allt som gått fel, men samtidigt dämpar vetskapen om att jag faktiskt vågat och försökt det hela lite.
Hur som helst så är jag så himla glad för hennes skull, för deras skull. Även om jag inte hittat det där än så har dom det, och det blir jag glad för.

Jag är kär i kärleken.

Jag läser fina ord på min vän Emmas blogg. Det handlar om kärlek. Även fast hon skriver att hon inte finner rätt ord, så tycker jag om de ord hon ändå finner. Det är ord som får mig att drömma, ord som får mig att hoppas.
Även om jag inte är kär i läsande stund, så blir jag kär. I kärleken.

Jag drömmer om honom som får mig att le, utan att han behöver göra något. Jag längtar efter stunden då jag kan titta på en person och tänka, "Han är min. Bara min." Jag önskar mig en famn jag kan kura ihop mig i, en famn som får mig att känna mig trygg och låter mig veta att allt kommer att bli bra. Att allt är bra. Jag saknar känslan av att pressa mina läppar mot någon annans, ett ögonblick som ger ett härligt pirr i magen och en resa upp bland molnen. Jag saknar att få ett gulligt sms när att känns förjävligt, något som påminner mig om det fina jag faktiskt har.
Jag saknar helt enkelt någon speciell, och någon som får mig att känna mig speciell. Någon som är min lika väl som jag är hans.

Även om jag inte funnit det än så vet jag att jag kommer att göra det. Även om det tar tid. Under tiden glädjer jag mig åt dem som funnit det, och det faktiskt mig glad med.
Sånt är fint. Kärlek är fint.

Jag har aldrig, aldrig, ALDRIG ångrat mig så mycket som jag gör nu.
Jag skulle ge vad som helst för att spola tillbaka tiden två år och radera det beslut som jag tog då. Jag valde bort något som var en stor del av mig, kanske den största, och jag saknar den nu. Jag saknar känslan av att vara ett med mig själv, med snön och med en främmande backe. Jag saknar timmar av förfrusna tår och trötta ben. Jag saknar plågan av att kliva upp klockan 5 på en lördagmorgon, pina i min frukost och sedan bege mig ut i morgonmörkret. Jag saknar alla människor som jag växt upp med, alla människor som jag skrattat med. Jag saknar känslan av att stå på startlinjen redo att kasta mig ut ur start huset, att känna varje sväng suga musten ur benen. Jag saknar besvikelsen över min egen prestation, och viljan att bli något stort.
Jag vet att anledingen att jag slutade var större än det där just då, men just nu så är det inget. Jag önskar att jag hade kämpat lite till och fårr uppleva vändningen. Jag önskar att jag var starkare då och kunde övervinna mig själv. Jag önskar att mitt hjärta hade talat högre än mitt huvud.

Idag tittar jag ut över den snötäckta marken, läser om Åsbacken i tidningen och får ont i hjärtat. Idag lever inte jag det liv jag skulle vilja, och idag känns alld för sent.
Jag skulle ge vad som helst för att få chansen att välja om, att föjla mitt hjärta och fortfarande ha något att brinna för.


Imorgon kommer jag känna annorlunda, det vet jag. Jag vet till och med att jag i slutändan gjorde rätt som la skidorna på hyllan. Men idag, Idag känns det förjävligt.

För ett år sedan hade jag gått lite mer än en månad i ettan, första året på gymnasiet. När man börjar i gymnasiet är man stor, man får liksom en annan status. Det året är också det då man ska börja vara lite wild och crazy, och om redan varit det innan så är det mer okej nu, man ska ba köra liksom.
När jag tänker tillbaka på det gånga året så kommer jag inte ihåg så mycket, samtidigt som jag vet att det hänt massor. Jag hade levt det här året mer levande än året innan, tagit fler chanser men ändå inte tillräckligt många. Jag har upplevet kärlek en, två och tre gånger, även om det aldrig lett ända fram. Jag har lärt mig massor, misstag behövs ibland. Jag har upptäckt sidor hos mig själv som jag inte visste att jag hade, och jag har även utvecklat nya. Vissa bra, andra mindre bra. Jag har knutit nya kontakter, fått en hel drös med nya vänner och tagit för mig lite mer. Jag har vågat visa tårna, men ändå inte hela framfötterna. Jag har gråtit, jag har skrikit, jag har skrattat tills jag inte kunnat stå och jag har skällt på andra tills rösten inte orkat mer. Jag har sagt saker som jag verkligen velat, men egentligen inte vågat. Jag har varit uppe hela natten och klarat mig fint, åkt taxi i mörkret och rullat hatt med främlingar. Jag har dansat tills fötterna nära på skållats, och jag har nästan somnat på en toalett. Jag har ätit en hel massa gott och vågat på mig nya saker. Jag har klippt av håret och sparat ut det, innan jag har klippt det igen. Jag har också färgat det i en mörkare färg och sedan fått sota för det med en utväxt som heter duga. Jag har bockat av saker på min "att-göra-innan-jag-dör-lista" och påbörjat nya projekt. Jag har varit en bitch och ett pmsbarn, jag har fått dåliga vanor och bra vanor. Jag har blivit trampad på och lurad, jag har förbannat mig själv och rest mig ur avgrunden. Jag har kramat om mina vänner och min familj, i medgång, motång och bara för att jag vill.

Jag har gjort saker detta år som jag aldrig gjort tidigare. Jag har funderat på att lägga ner, men insett att det är svårare att ge upp än att fortsätta kämpa. Jag har pressat mina läppar mot någon annans och tagit vara på ögonblick som gjort mig till en bättre männsika.

Även om jag ibland är ledsen och anser att allt är meningslöst, så har jag fyllt min ryggsäck med fina stunder.
Detta har varit ett bra år, även om det gjort ondare än någonsin..

Jag har länge längtat efter kärlek. Det jag jag fortfarande, men inte på samma sätt.
Under det gångna året har jag ibland känt mig så ensam att jag inte ens kunnat sätta ord på det, det har ätit på mig och även mina ord. Jag har suttit och funderat på vad meningen men allt är om jag inte har någon som får mitt hjärta att brinna, som får mig att må bra och som jag kan vara trygg hos. Oftast har jag inte funnit något svar, och lämnat tanken i ovisshet.
Sen kom jag till en punkt då det vände, då jag fick det jag önskat. Jag blev glad, sprallig och såg ljusare på allt än innan. Under ett par månader hade jag någon jag kunde kalla min, men ändå så fanns inte riktigt orden där. Jag tyckte om någon, som tyckte om mig tillbaka. Saker blev tyvärr inte som jag hoppats, och vi tog båda steget ur den relation vi skapat. Det var dock inga ledssna miner, vi visste båda att det var för det bättre, och jag mådde fortfarande bra. Jag mår fortfarande bra.

Det har infunnits sig ett lugn i min kropp, och i mitt hjärta. Visst längtar jag efter den sago-kärleken som alla drömmer om, men jag känner ingen stress. Jag känner inte att jag måste hitta någon nu eller att jag är speciellt ensam.
Jag vet att jag kommer hitta någon som får mig att fnittra, någon som får mig att le varje gång tanken på honom kommer upp. Jag vet att det kommer ske, och det behöver inte ske nu.

Jag har hela livet framför mig. Just nu vill jag leva på ungdomen och umgås med mina vänner, göra knäppa saker och vara fri. Göra vad jag vill. Vara jag.
Tiden är inget hinder.

But of cousre. If love knocked on my door, I sure as hell would answer.

Min lärare i Kreativt skrivande uppmanade oss att alltid bära med oss papper och penna. Jag ser hennes poäng. Idag när jag satt på bussen hem, virvlade det miljontals tankar och ord i mitt huvud, ord som borde ha fått kommit ut. Ibland kommer inpirationen på värsta tidpunkt, sämsta plats och bland fel människor, men det är då det kommer ut som bäst. Det är många gånger jag skrivit en hel novell i huvudet, och sedan när jag, vid ett bättre tillfälle, ska få ner det i ord så går det inte. Ögonblicket är förbi.
Jag har aldrig tänkt på mig själv på det sättet, som en skrivare. Men det är jag nog, i den mån att jag älskar att skriva, på mina villkor. Jag har nog en liten dröm om att bli författare. Att kunna påverka är det jag vill, det är makt. Samtidigt som jag ibland ser min första bok framför mig, så är jag livrädd för att visa det jag skriver, för någon. Än så länge är det bara ett par personer som fått se något alls, och endast en som sett det mest personliga.
Det är inte det att jag är rädd för kritik, för det skulle jag nog kunna ta. Det är bara det att tanken på att någon vet hur jag känner och tänker på insidan, gör mig rädd. Jag vågar inte dela med mig av det, det vore som att ge ut en del av mig själv. Jag vågar helt enkelt inte visa vem jag är, eller snarare hur jag är.
Kanske en dag. Men inte idag.

Idag är en sån dag då jag går runt med magont. Jag har ingen energi och känner mig allmänt låg. Jag vill inte att frågorna jag ställer mig ska existera, att ångern jag känner över mina val ska finnas eller att orden som cirkulerar i mitt huvud ska rotera.
Jag vill vara 13 igen. Jag vill se fram emot veckans första skoldag, åka på läger med kompisar och längta efter åren som ligger framför mig. Jag vill springa runt och fjanta mig på skolgården, hoppa hopprep och skicka gulliga lappar genom hålet i dörren till killarna i parallellklassen. Jag vill helt enkelt återuppleva tiden då allt var så mycket enklare, tiden då ett gult linne och en grön tröja visst var snyggt.

Jag når ofta low-points som denna, även om det jag kallar problem inte är i närheten av vad vissa andra går igenom. Ibland spelar det ingen roll, jag kan ändå inte framkalla det där leendet som jag annars brukar ha nära till hands.
Jag vet att man inte kan gå tillbaka i tiden, för tro mig, om man kunde det så hade jag inte suttit här nu. Istället skapar jag nya mål och visioner, en del små och en del enorma.

Just nu drömmer jag om att komma härifrån. Det beror inte på staden i sig, inte heller på människorna. Det beror bara på att jag vill hitta mig själv, finna sidor som jag inte viste att jag hade och främst av allt; hitta det där som får mig att vilja, något att brinna för. Och jag ser mig inte finna det här.
Jag vet inte vad jag ska göra av framtiden, jag längtar inte på samma sätt längre. Jag är rädd för att inte hitta det jag söker. En av mina största rädslor är att en dag vakna upp och fråga mig själv vad jag åstadkommit i mitt liv, hur jag spenderat mina år eller om jag gjort någon skillnad. Jag vill inte vara en grå profil som bara finns, jag vill vara någon som gör något stort. Även om det är litet.

Antagligen så drömmer jag om att drömma. Jag önskar att jag hittar min dröm snart, drömmen med stort D. Jag vill leva mitt liv innan det är för sent, men jag vet inte hur jag ska börja. Klumpen i magen säger mig att något är fel.
Frågan är bara; vad?

Sweet torsdag. Sista sommarlovsdagen för min del (om man inte räknar med måndag, då vi är lediga så ettorna får strosa runt i lugn och ro på skolan), vilket känns konstigt. På sätt och vis känns det bra att komma in i vardagen igen, få lite rutin och ordning i sitt liv igen. Fast samtidigt känns det kvävande att veta att jag snart kommer ha en massa måsten, förplikningar och skoljobb hängade över mig. När skolan väl drar igång vet jag att det är så när på ett år till jag får uppleva det här igen, sommarlovet.
Även fast det finns saker jag önskar att jag hade gjort, eller gjort mer av, i sommar, så känns det ändå som att jag upplevt den som jag velat, i alla fall till största del. Jag har umgåtts med vänner och familj, badat och bara varit. Jag har också varit ute och äventyrat, vandrat på okända gator under mörka kvällar och bara varit... ung.

Sen är det också så att bara för att sommaren är slut, betyder inte det att äventyret inte kan fortsätta. I mitt liv finns det fullt av möjligheter, och vet ni vad,
det känns förjävla bra.

Jag har fastnat i en djup fundering, det handlar om egenskaper, om personliga talanger.

Jag antar att alla någon gång fått hör att de är bra på något (jag hoppas det av hela mitt hjärta i alla fall). Det kan vara fotboll, hockey, sång, matlagning eller kanske matte - ja, vad som helst egentligen. Det är inget konstigt med det, me det jag inte kan förstå är hur det kommer sig att vissa är bra på saker, medans andra kan vara helt värdelösa på det.
Ta sång till exempel. När det gäller just detta brukar man säga att det är något man föds med, en talang man inte kan skaffa sig. Här är jag beredd att hålla med, om man inte är bra på att sjunga tror inte jag att det spelar någon roll hur mycket man övar. Nu menar jag inte att man inte kan bli bättre, men att man liksom inte kan få till den där klara, rena rösten som kan sätta de höga tonerna. Det måste helt enkelt vara något man har i sig, något som kommer naturligt.

Något ag däremot har svårare att förstå, är hur saker som teckning eller att bli bar på bild, kan vara något som vissa "kan" och andra inte. Hur kommer det sig att även om man ritar och ritar, dagarna i ända, så kan man inte få till det bra? Varför kan man inte träna sig till en artistik förmåga, något som leder till att man kan måla av vad som helst - helt verklighetstroget?

Det är underligt. Har de som är bra på att måla och tecka något i händerna, eller sitter det i hjärtat? Finns det något på insidan som gör att linjer kommer naturligt, att de fastnat perfekt över det vita pappret och sedan kan byggas på i all evighet tills man har ett färdigt verk?

Finns det på samma sätt något i Messi (exempel) som gör att han kan trolla med bollen som ingen annan, eller har han bara tränat oerhört mycket?

Vad är det som gör att vissa har "det", och kan man skaffa sig det på egen hand om man inte fått det med sig redan från början?

Många frågor, finns det några svar?

Mitt liv är som en barfotavals.

Jag trippar lätt på sommarens underlag, gräs, sand, sten, asfalt, grus.. Ett steg följs av ett nytt, ständigt en jämn rytm. När gräset killar min bara hud känner jag mig glad, lugn och säker. Jag kan gå omkring i timmar bara för att känna den mjuka beröringen. Meter på meter fortsätter jag, utan någon som helst aning om att de gröna stråna inte är ensamma.
Aj, en sten. Liten, för visso, men även den mista av stenar kan skapa det djupaste av sår. Jag stannar upp lite, böjer mig för att se hur stort märke det finns på undersidan av min fot - mindre än jag trodde, om jag ska lite på smärtan. Ett lätt strykning över det ömma området och jag sätter ner foten igen, försiktigt. Den här gången är det återigen gräsets jämna yta som ger mig kontakt, och jag andas ut.

Jag fortsätter min promenad, lite lugnare visserligen, men ändå med ett leende på läpparna - jag älskar det här. Det finns stunder då man bara vill frysa tiden och stanna för alltid, och nu är det en sådan stund. Egentligen behöver jag inte ens stanna tide för att uppleva den som oändlig, det gör jag ändå. Klockan har liksom ingen betydelse. Den existerar inte.

Tiden jag vandrat sammanfattas ändå i mitt huvud som lång, och ja, visst känner jag mig trött. När jag tvättat grönskan av min hud, ser den ut precis som innan jag gick ut.
När jag lägger huvudet mot kudden bli bilden av den härliga gröna färgen allt svagare, jag kommer inte längre ihåg känslan som jag upplevde som underbar. Var jag lycklig idag? Var jag där jag ville vara? Jag vet att jag upplevede det så, men jag kan inte minnas att jag kände det så.

Vänta. Vad är det här? Något som blir tydligare och tydligare. Det handlar inte längre om lycka, eller om kärlek, inte ens om skratt. En sten. En vass sten.
Såret.
Jag behöver inte ens tända lampan för att se det jag söker, tydligare än någonsin. Jag hade förträngt det totalt, det var som om gräset helade mig - då. Nu finns märket av den lilla kvar, nu känns igen. Inte en behaglig känsla.


Såret är väl skit det samma. Jag har upplevt värre. Men jag återkommer till känslan, till tankarna och till minnen.
Jag blir arg på mig själv för att det är stenen jag minns tydligast från dagens färd, och inte det mjuga, ulliga, gullia grästet. Jag vet att det bara är mitt eget huvud som messar med mig, och jag har min själv att skylla.
Jag är där jag så länge velat vara, jag har det jag velat ha - men ändå är det något som skaver. Något pågår inom mig, och jag vet inte vad det är. Glädje blandat med nedstämdhet, skratt med skrik och gräs med grus. Iband undrar jag om det är jag som är fylld med grus och sand, att det är orsaken till att maskineriet inte funkar som det ska.


Jag vill inte säga att jag är rädd, Men nog fan är det något i den stilen.

Idag fick jag sådär ont i magen. Sådär ont ända in i själen och kanske till och med hjärtat.

Jag sprang in på Hemköp fram och tillbaka mitt på dagen, skulle springa ett ärende när det var lite folk i butiken. När jag skulle gå in i affären ser jag ett biträde och en vakt, som står brevid en äldre man i rullstol. Vakten plockar bort två sallader ifrån rullstolsmannen, som han alltså tagit utan att betala. Eftersom jag inte vill stå och glo som något fån så går jag in och hämtar det jag ska ha, betalar och går ut igen. När jag går ut genom dörren ser jag att de tre står (och sitter) kvar. Mannen i rullstol har nu tagit i fram en glasflaska i modell sprit, och skruvar av korken för att ta sig en slurp. Vakten försöker ta av honom den varpå han får ett sluddrigt svar i stil med "du skja intle tlaa dlenn". Sånt här tycker jag inte om, så jag skyndade mig ut.

Jag mår uppriktigt dåligt av sånt här. Inte för att mannen var otäck eller så, utan av att se vad han gör med sitt liv. Ja antar att han varit med om något hemskt som satt honom i rullstolen, men ett mer värdigt liv än så kan man ha ändå. Jag blir ledsen av att se vad han gör med sig själv, för att jag vet att han skulle kunna ha det så mycket bättre.
Jag önskar att han skulle se det med.

Det här får min att fundera på hur jag ska spendera min morgondagskväll..

Tog mig en titt i arkivet, hamnade i december. Jag kan knappt förstå att marken en gång (hundratals gånger egentligen..) legat snötäckt utanför mitt fönster, att mina fötter gillade att bo i tjocksockar eller att fjällräven jackan var den givna kompisen. Det känns inte som om det någonsin varit vinter här, och jag ser den inte framför mig heller. Dock vet jag att den kommer, precis som varje år. Även om jag älskar sommaren och det jag upplever just nu så gruvar jag mig inte för det som komma skall, för försfrusna tår och vita hårtoppar, nej - det hör som till.
Säga vad man vill om Sverige och dess "mellanmjölks-stil", men det finns en charm i att ha flera årstider. Det gör verkligen det. När det är vinter längtar man till sommaren, och ibland om sommaren längtar man till vintern. Detta resulterar i att man (förhoppningsvis) uppskattar t.ex sommaren lite mer när den väl kommer, att man verkligen suger in allt man får. (Ja, jag hörde hur den meningen lät..) Det är bra. Sverige är ganska bra.

Jag har många gånger drömt om livet på varmare breddgrader, såsom Australien eller NZ, kanske Grekland eller något annat trevligt, men tänkt om det skulle bli en besvikelse? Jag menar, tänk om jag skulle uppfatta det som enformigt efter ett tag och sakna tiden då löven faller och jag blir tvungen att ta på mig en extra tröja. Ja, kanske. Jag tror nästan det.
Äh, vad poängen är vet jag inte. Jag vill bara ha det lagomt, varierande och uppleveslerikt. Och just NU uppfyller detta land mina krav, för en sak kan jag säga er;

Jag svettas varje dag.

Att vara full.
Att strula med någon random.
Att ha lite för kort klänning.
Att sitta uppe vid datan bara för att, långt in på natten.
Att klaga på allt, och svära i varannan mening.

Att vara ung.

Snart börjar det brännas inför dagen då jag fyller 18, dagen jag blir "vuxen". Ett år senare så har jag inlett mitt sista år på gymnasiet, och ska sedan leta mig ut i livet, antagligen plugga vidare på annan ord. Jag ska; flytta.
Visst kan det låta skönt att ha sitt eget lilla hem, leva efter sina egna regler och göra precis som man vill? Ja. Fast samtidigt känns det lite skrämmande, man har liksom inte det där stödet som alltid finns, även om man inte tänker på det. Plötsligt så ska man betala räkningar, springa ärenden på banken och sköta om sig själv, på ett sätt man inte gjort förut. Man ska se till att allt funkar i vardagen; det ska finnas mat, kläder ska tvättas, sopor ska kastas och hemmet ska städas. Telefonsamtal till arbete, skola och myndigheter kanske behöver ringas, och vem ska göra det om inte en själv? Det är inte längre någon som på ett magiskt sätt fixar allt åt en, det är ingen som ser till att allt kommer vara ordnat när något ska vara klart.
Ansvar.

Jag tycker att jag är ganska bra på att ta eget ansvar, jag gör det ska när jag måste. Men ändå är det mycket jag drar mig för att göra, och då är det skönt att mamma och pappa finns till hands. Att ringa till folk jag inte känner och fråga något, eller fixa något är bland det värsta jag vet, mamma är likadan. Pappa däremot älskar att fixa och dona, boka hotellrum och ringa runt. Ibland tvingar jag mig själv, jag måste lära mig. När det gäller sommarjobb tex, då kan inte mamma och pappa fixa Allt, man måste visa lite eget engagemang.

Hur som helst finns det mycket man måste lära sig innan man kan stå där en dag, på egna ben och inte har någon annans stans att ta vägen än ut ur boet. Jag kan inte föreställa mig att den dagen kommer, men när jag tänker efter är det inte så länge kvar. Usch.
Jag tycker att det ska bli kul att flytta hemifrån och börja en ny preiod i livet, missförstå mig inte, men jag uppskattar tryggheten jag upplever här hemma. Om jag har en dålig dag kan jag gnälla till mamma och hon talar om att vad det än är som tynger mig så är det inte det viktigaste i världen, jag ska inte ta det så hårt. DET är något som hjälpt mig mycket det här första året. Om jag fått ont i magen över ett prov som ska skrivas eller en uppgift som ska in, så påminner hon mig om att det inte spelar någon roll, egentligen. Det ska man komma ihåg. Det viktigaste är att man mår bra på insidan, att man inte tar allt så hårt på sig själv; allt annat kan kvitta.

Men, vart är det jag vill komma? Jo, man måste ta vara på tiden man befinner sig i även om framtiden lockar.
Låt dig själv slappa, gå ut med vänner sent om kvällarna och våga vara UNG. Gör alla dumma saker du senare kan se tillbaka på, och skratta. Skäm ut dig inför okända människor och våga vara dig själv. Tiden kommer inte tillbaka, så ta vara på den. Tänk inte heller så mycket på vad andra tycker och tänker, för faktum är, det gör de sällan ändå. Tänker och tycker om dig alltså.

Jag vill inte få det att låta som att jag är världens vildaste som släpper loss jämt, för så är det inte.
Jag menar bara att det är något som jag bör tänka på, och ni med.

I sommar ska jag vara ung. I sommar ska jag vara dum. I sommar ska jag göra saker som kanske inte är så smarta för stunden, men som jag kan tänka tillbaka på och minnas. Och skratta. Fan, det är nu mitt liv pågår. NU.
I wanna be crazy, dance on the tables and shake my booteeeeey. Typ.


Varför sitter jag här egentligen?

Kollade lite på Bella & Tyra show ikväll (innan allt laggade ihop, antar att sidan var överbeslastad) och ni som såg det kanske anar vad jag tänker skriva om. Kissie.
Hon var alltså inbjuden som gäst, efter mångas önskemål. Hon har länge i sin blogg trash-talkat Bella, och både den ena och det andra. Är det inte för hennes acne, så är det om hennes grisnäsa. Kollade in på hennes blogg tidigare och såg ett videoklipp hon lagt upp, där hon förklarade hur förbannad hon var på sin "jävla" manager för att han lovat att hon skulle gästa programmet. Hon talade också om hur mycket hon ogillade både Bella och Tyra, och att hon skulle slå och kasta ur dem ur studion, moget, jag vet.
Hur som helst så kom hon till programet, och intervjun drog igång. De frågade om hennes provocering, hennes påhopp och uttalanden i bloggen. Kissie svarade väldigt kort och kaxigt, antagigen för att verka självsäker. Hon sa bland annat att detta var hennes alterego, och att hon inte var så som person irl. Hon menade att hon bara provocerade för sakens skull, för att få läsare och göra folk upprörda. Hon vet vad folk vill läsa, vilket tydligen är hur fula och feta övriga i detta land och denna värld är.
Hon säger att hon inte är blind och mycket väl ser hur mycket det syns att hennes bilder är redigerade, att det är meningen, för att uppröra.
Svaret på frågan om just redigering var ungefär: "men gud ja, man vill väl inte vara fet i bloggen heller!", varpå följdfrågan blev: "så du tycker att du är fet", och hon svarade återigen, "men gud nej".

Det märktes så väl vad hon var. Osäker.

Jag har aldrig gillat denna tjej, men det var ikväll jag insåg hur mycket som måste vara fel.
Hon sitter och säger att allt bara är en roll, och att hon vet att det märks i bloggen. Men varför beter hon sig så i studion då? Som är j*vla bimbo-bitch menar jag. Om hon nu kom dit som sig själv som hon påstod, varför var hon så jävla uppkäftig då?

Det är så mycket dubbelmoral i den här bruden så jag nästan får spunk. Det märktes hur mycket Bella och Tyra ansträngde sig för att inte hugga tillbaka, och försvara sig och alla andra mot hennes uttalanden. Dom gjorde det mycket bra måste jag säga, jag hade nog inte klarat många sekunder av det samtalet.
Att sitta och snacka med Kissie måste vara som att prata med en vägg, omöjligt och det ger ingenting. I och fr sig kunde jag inte se hela programet, men det lilla jag såg räckte gott och väl kan jag säga. Jag förstår inte vad hon vill med sitt blogg och sitt liv, jag gör verkligen inte det.

Ja, hon är "duktig" på det hon gör och hon har många läsare, och på det viset tjänar "massor" av pengar. Hon skriver om sina dyra inköp och stora bröst, sitt perfekta yttre och sitt självsäkra inre. Hon får aldrig dåligt samvete över saker hon säger eller gör, så vad säger ni, hon har allt. Eller?
Jag undrar bara vad som händer med denna fröken när folk tröttnat på överredigerade bilder, löshår och sillikonbröst. Vad gör hon då? Har hon skaffat sig en bra utbilning och kan jobba som "vanligt" folk? Tveksamt. Får hon gå på premiärer och mingla med kändisar? Tveksamt. Har hon byggt upp ett starkt och moget varumärke som hon kan ta sig vidare från? Knappast.

Jag hoppas för allas skull att karaktären Kissie går i graven och den riktiga Alexandra försvinner från skvallerbloggar och internet, skaffar sig ett riktigt liv och gör något som hon kan få ut något av, på riktigt. Jag tror inte att bloggar som hennes har någon framtid eller att det är något som kommer hjälpa henne, snarare stjälpa henne. Jag vet inte hur man tänker som "vuxen" människa, men jag skulle inte anställa Kissie i dagsläget. Antagligen inte imorgon heller. Jag tror verkligen att det blir svårt för henne att ta sig vidare till något vettigt från det här, nästa steg jag kan tänka mig nu är dokusåpa, vilket heller inte brukar vara så givade.

Nej, Kissie är som en seriefigur. Kul i början och totalt fejk. Snart kommer hon bytas ut mot någon annan, och god help me, låt det bli snart.
Det är sådana som Kissie som gör att bloggare får dåligt rykte.

Nu kanske det låter som att jag är en uppblåst brud som tror att jag är bättre än andra, att jag vet allt. Men nej, det gör jag inte. Jag har bara myket svårt för såndana som utger sig för att vara just det, och är stolta över det.

God natt.

Härom morgonen när jag vaknade på tok för tidigt, hann jag titta på nyheterna en hel massa. Det var bland annat en reporter som träffade en man som var expert på meditation. Han förklarade att meditation inte alls är något hokus-pokus som man kan tro, utan att det bara handlar om att hitta sig själv, här och nu.
Han menade att man skulle sätta sig ner ett par minuter varje dag och bara ta in allt; dofter, ljud och bilder av vad som händer runt om kring sig. Att man helt enkelt måste öppna ögonen för det som händer nu, och varken leva i framtid eller fundera på det som varit.

Jag tror verkligen på det, att det är viktigt menar jag. Jag har många gånger skrivit att jag inte tycker om att längta, eftersom det får tiden att gå och man riskerar att missa det som händer NU. Jag tycker inte att man ska stressa genom livet, och inte bara beta av mål för mål, framtidsplan för framtidsplan.
Jag vill vakna upp en dag och upptäcka att jag är 25, 35 eller 55, och uppleva att jag tappat en massa tid som jag inte tagit vara på ordentligt.
Jag hatar även att älta det som varit, tänka på saker som redan hänt som man ändå inte kan ändra på. Det är jag dock inte bra på, jag lever om händelser dagligen i mitt huvud, både på gott och ont, men tyvärr mest ont.
Att fundera om och om igen på saker som hänt, tänka på vad Jag kunde gjort annourlunda, tär mycket på insidan. Ibland så mycket att jag blir rädd för att gå vidare, vilket heller inte är bra. Jag vill liksom inte leva kvar i det som varit och egentligen avslutats, bara det att jag inte kan ta steget ur, utan känna mig fri att uppleva nya ögonblick.

Men det är klart, att tänka tillbaka och längta framåt måste man få göra, till viss del. Bara man inte låter det ta över helt och hållet. Man måste våga öppna ögonen ordentligt för att se vad som egentligen pågår, för att finna något nytt.
Kanske ser man något mycket bättre? Något som faktiskt händer NU och man kan ta vara på.

Att leva i nuet är ett sätt att komma över det gamla och spara på framtiden. Kom ihåg det.

När man var mindre var våren fantastisk. Glädjen att få ta fram cykeln ur garaget, knäppa på hjälmen och ta de första fria trampen för året. Att få känns vinden dra lite lätt i håret samtidigt som man susade fram på kvarterets gator. Att se omgivningen förvandlas till ett land av möjligheter, ett land där grussoppa, gjort på vintervägarnas avlagda grus och vatten fårn närmaste pöl, stod högst på menyn. Att få sätta sig på en gunga, svinga så högt som det gick och kanske till och med snurra några varv och leka karusell. Att utan problem kunna spela bandy eller fotboll på gatan, och slåss om att vara den nya Zlatan.
Kanske var det den bästa tiden på året.

Nu känns det mest som en lång transportsträcka. Det är för varmt för att ha fjällräven-dunjackan, men yet lite för kallt för sommarjackan. Det är på gränsen att kunna ta fram moppen, men tanken på att sitta på en buss när solen trycker sig mot rutan känns inte så lockande. Efter vägarna staplas högar av grus, skräp och framförallt, bajskorvar. Att folk inte kan plocka upp eftersina hundar kanske man kan ha överseende med på vintern, då det är så lätt att täcka över, men det är nu man inser hur idiotiskt det är. Det ser rent ut sagt förjävligt ut! Jag menar, hur lång tid tar det? Tre sekunder, max. Fast det är klart, de som inte tar upp kanske inte heller spolar efter sig i toan, så det kanske faller sig onaturligt att göra det.
Nu var det inte bajs det här inlägget skulle handla om, även om min mamma kanske har lite rätt när hon påstår att detta ord på fyra bokstäver är mitt favorit ord. Det är ett bra ord. Lätt att säga och har ett starkt uttryck. Om någon frågar en fråga man inte riktigt vill svara på, eller inte orkar, är det ett bra ord att ta till. Funkar alltid.

Vad fick ni för mat i skolan? Bajs.
Hur gick provet idag? Bajs.
Vad önskar du dig när du fyller år? Bajs.
Mm, vad är det som doftar? Bajs.
Vad.. Ja, ni fattar. Klockrent.

Så, vart var jag?
Våren är också en sorglig tid. Snön är slaskig och smutsig, det känns inte lika mysigt att tända ljus om kvällarna och täcket känns för varmt om natten. Det känns inte heller som att man har samma rätt att sitta inne på dagarna och kolla på film, utan pltsligt så är det så himla viktigt att man går ut stup i kvarten.
Men sen är det klart att det är underbart att känna solens varma strålar mot ansiktet, kunna gå i tunna skor utan att frysa om fötterna och höra fåglarnas kvitter.
Våren är fin, men också ganska ful. Om vi människor inte hade varit så jäkla bekväma av oss kanske vi skulle kunna slitta att trampa i detta fyrbokstäviga ord, och gå omkring och lukta ovetande.
Kanske hade vi ändå saknat denna mitt i mellanbit om vi inte hade haft våren, men hur nice hade det inte varit att kunnat lägga undan skidorna och i samma sekund kunna snöra på sig bikinin? Underbart är det ord jag söker.

Sommar - Vinter. Underbart utan ord på fyra bokstäver.

När jag tittar ut genom fönstret ser jag regnet falla från en grå himmel. Sommaren som sägs vara på ingång känns år bort. Jag känner inte denna optimistiska känsla av ljuset som stannar längre om dagarna, de pastellfärgade klänningarna som sprider sig som en löpeld genom butekerna eller de halvmogna jordgubbarna som finns att köpa.
När jag tänker tillbaka på den vinter som varit minns jag nästan ingenting alls. Jag minns inte hur det var att plumsa genom 30 centimeters snö, eller hur det var att frysa låren av sig påväg till skolan. Allt känns så avlägset, precis som sommaren.

Att längta till sommaren 2010 känns numera meningslöst.
Man planerar roliga saker, får bubblor i magen av tanken på allt spännande man ska uppleva och tänker gång på gång att den här sommaren ska bli den bästa någonsin. Varje år inträffar detta. Och varje år faller löven igen, och man får en känsla i magen som säger att allt kunde ha varit så mycket bättre. Man kunde ha tagit tillvara på möjligheter bättre, stannat ute i solen en extra timme och lagt lite mer tid på att umgås med sina vänner.
Besvikelse. Kanske inte sådär omedelbar, men en sån besvikelse som finns där utan att man vet om det.
När vintern sedan kommer kan man minnas saker man gjort, platser man besökt och människor man träffat. Ofta blir det ett "mjaa..det hade jag nästan glömt!-moment" när någon pratar om något man gjort. Jag vill inte ha det så. Jag vill inte att upplevelser ska lagras i en bas långt bak i huvudet, de kanske aldrig få komma ut och andas. Man glömmer saker, och det vore som om det aldirg hänt.

Om jag fick välja skulle allt jag gjorde ha en betydelse, allt skulle vara så pass viktigt att det lämnar ett rejält avstamp i mitt hjärta och blir en del av mig. Jag vill att sommaren vi har att vänta ska bli fantastisk, tro inget annat, man jag vill inte få den känslan vid samma tid nästa år, att min sommar hade kunnat vara bättre.
Just därför vill jag inte längta. Jag vill inte bygga upp dessa förväntningar som jag kanske inte kan uppfylla. Då vill jag hellre att universum ska ta mig med storm. Att det ska hända saker som kanske inte är de jag tänkt mig, men att det blir så jävla mycket bättre.

Jag vet att sommaren kommer att komma, lika väl som vintern kommer därefter. Så kommer mitt liv att fortsätta tills jag dör, det är inget jag kan ändra på.

Jag vill absolut inte bidra med någon negativ känsla, jag vill bara påpeka att man kanske inte ska längta så mycket till allt. Tiden kommer att gå och det är nog bättre att finna sig i det, ta vara på ögonblicken man vill komma ihåg och lägga dem nära till hands. Ibland är det skönt att ha något som kan bre ett leende över sina läppar när man har en dålig dag, något som en regn att kännas uppfriskande.
Egentligen kanske jag inte alls vet vad jag menar, men väljer att tro att det är någon slags livsfilosofi.

Längtan får tiden att gå, tid som du kanske aldirg får tillbaka.

Att stå på kanten och titta ner i den avgrund jag kan hamna i, den avgrund jag flera gånger tappat balansen framför och nästan trillat ner i, får mig att stanna upp. Den får mig att tänka efter och fundera på vad jag vill, och vad jag känner.
Det är först när jag känner efter jag inser hur illa vid mig jag verkligen tagit av vissa händelser på den senaste tiden, men även hur bra det känns att lägga det bakom sig. Att titta på jobbiga perioder i backspegeln får mig att känna mig stark. Stark och rädd.

Jag vet att jag kan ta mig ur jobbiga situaioner, som en del, men jag vet även hur ont det gör att vara där.
Under själva händelseförloppet är kroppen som i trans. Blodet rusar så snabbt att det nästan står stilla, benen har tappat all känsel och hvudet bli tungt. Du andas snabbare och snabbare, kippar efter den luft som borde finnas där men som plötsligt är borta. Någon lägger en händ på din axel och låter dig veta att du inte är ensam, att någon finns där för dig. Att ha en klippa i denna storm kan vara det avgörande, men inte det avslutande.
Det är inte först du återigen är ensam som du verkligen förstår dig själv. Du har blivit skadad, på insidan.
I det här stadiet måste du få ut det, allt ska bara ut. Ut ur högtalarna ljuder en lugn melodi, något som når ända in. Öronen kopplas snabbare ihop med ditt inre än vad de gör med huvudet, och innan du vet ordet av så känner du något svalt mot din kind. Det är inte en kall vind, det är tårar. Det salta vattnet når dina läppar, letar sig i munnen och gör det till ett fakta, du gråter. Stilla, eller hysteriskt. Det spelar ingen roll.

Med dessa droppar medföljer en hop av spänningar, en hop av känslor. När tårarna tagit slut infinner sig ett lugn i din kropp. Lugnet är som en drog, du känner dig dåsig. Aldrig har du så snabbt blivit så trött, utan vidare fysisk antsräning.
Kudde, täcke, sömn.

Dagen efter är allt som vanligt. Klockan tickar, kaffekokaren puttrar och bussarna går enligt tabellen.
Spelar ditt sammanbrott ingen roll? Hur kan allt vara som vanligt när hela världen rasat?
Du inser att din värld inte är den samma som andras. De förstår inte, de vet inte.

Med lite distans inser du att du tvingas stå på egna ben, själv bestämma nästa steg. Gå vidare? Hur kan man lämna något som inte börjat?
En dag i taget. En dag i taget. En dag i taget.

Efter en tid har även din värld börjat hitta tillbaka i sin normala takt. Det känns nästan som... vanligt. Kanske var det inte någon stor grej ändå? Kanske överreagerade du. Hur tänkte jag?
Du kommer helt enkelt inte ihåg hur det kändes den dagen då det mjukaste av bomull kändes som det vassaste av sandpapper, men längst bak i huvudet vet du, att du inte tycker om det. Alls.

Saker som dessa stärker ditt inre. Saker som dessa får dig att tänka igenom saker innan du agerar.
Saker som dessa är förjävligt. Saker som dessa händer.

Saker som dessa får mig att vara försiktigare. Är det bra?

Jag sitter uppe helt utan anledning. Men det är väl lite av charmen med att vara tonåring. Sitta vid datorn långt in på småtimmarna, halsa Jolt-cola och sova fram till tre nästa dag. Okej, jag kanske inte riktigt gör att det där, men att fördriva timmar vid datorn är jag expert på. Facebook är nog den största skurken, tätt därefter bloggar. Jag tycker det är roligt att läsa om andra männsikor, särskillt om vad de tycker och tänker, hur de upplever saker och deras åsikter.
Just därför är jag inte den som följer modebloggarna slaviskt, hellre de personliga. Fast det bästa av allt är ändå att läsa om de man känner, eller känner till. Man får en så mycket klarare bild om hur de är som personer, på insidan lika väl som på utsidan.

Därför skulle jag vilja att fler av mina vänner börjar blogga (inte för att jag inte känner dem, det gör jag, men för att det skulle vara kul att läsa). Fast sen tycker jag även att det är lite töntigt att blogga. Jag och Josefine hade en disskusion om det när vi längdade på idrotten. Att blogga är kul, att vara en bloggare känns nästan lite pinsamt. Jag vill inte ha den där "bloggstämpeln", just för att det finns så många som förstört det här med att blogga, det är de som gjort det till ngt negativt.
Jag tycker inte att en blogg ska vara ett ställe där man skriver elaka saker bara "för att man har makten", eller där man lägger ut nakenbilder (nästan iaf), för att locka till sig läsare. Jag tycker inte att man ska använda bloggen som ett vapen, eller bråka offentligt på. Om man är lack på någon kan man väl ta det face to face, och inte lägga ut på internet. Att sedan kasta skit mot dennes familj, vänner eller andra som verkligen inte har med saken att göra, är vansinnigt.

Nej, låt bloggen vara ett ställe att lätta hjärtat, hjärnan och glädja välden. Även om deppiga inlägg kommer ibland, det får man ta.
Jag vet inte hut länge jag kommer blogga, men jag tycker om att skriva här. Här kan jag uttrycka mig, på vilket sätt jag vill. Men inte personattackera, nej, det lämnar jag åt dem som redan dragit ner sig själva i skiten.

God natt.