Lång tid har gått. Många dagar har passerat. Känslor har tagit över för att sedan lämna. Jag har varit mig som blivit någon annan som tillslut hittat tillbaka. 

 

Göteborg. Övik. Göteborg. Övik. 

Trygghet. Ensamhet. Borttappad. Hemma.

 

 

Nu är jag tjugotre och snart vuxen. Kanske för gammal för att tänka och minnas och längta och undra. Men det är vad som driver mig. Tyvärr. Utan känslor vore jag inget. "Känner hellre smärta än inget alls". Drama queen. En vilsen själ i en kropp som låtsas veta precis. Egentligen vet jag inget. Någonsin.

 

 

Tänk när man var nästan arton och tänkte nu jävlar händer det. Visst var det sant. Men sedan dess har man fallit tusen gånger och bara orkat resa sig femhundra. Stimulerande för en som söker smärta. Men utmattande för en som bara vill finna ro. 

 

Snart tjugofyra. 

Känner på mig att det kan bli bra. 

Tjugofyra och inte så jävla besatt av att känna. Bara göra. 

Tjugofyra och bara leva.

 

Göteborg här kommer jag.

Igen.

Jag tror att jag fortfarande älskar dig. 

Och jag tror att du fortfarande skulle kunna älska mig. 

Mer nu är någonsin förut känner jag det, hur livet bara passerar. En dag byts snabbt ut mot en annan och någonstans mellan 23.59 och 00.00 tänker jag, "är det såhär det ska vara?". Vecka byts mot vecka, år mot år och hips vips så är det över. Dagar jag längtat till är sedan länge över och motgångar jag stött på är nu mer glömda och begravda. Sår läker och tårar torkar, skratt klingar ut och nutid blir dåtid. 

 

Det går för fort.

 

För en månad sedan lämnade jag övik med ett krossat hjärta och ångest över att inte kunna hålla ihop det. Idag känns hjärtat relativt helt även om det då och då rivs upp på nytt.

 

Är det så det ska vara? Ena stunden känner man allt så jävla väl och hela livet ställs på sin spets, och nästa, ja då är allt förbi. Vad är det då värt att känna? Varför ladda varje tanke och känsla med allt man äger, om den ändå snart flyger iväg, lätt och värdelös.

 

 

 

 

 

Kanske går jag på dejt imorgon. Kanske betyder det ingenting. Kanske betyder det allt.

 

Hur vet man vad det är som betyder?

Ibland behöver jag bara få minnas, sakna och längta. 

 

Jag tänker att kanske är dom ihop nu. Tillsammans. Paxade. Kanske är dom mer än vi någonsin var. 

Jag tänker att det känns konstigt. Att jag, ännu en gång, måste gå vidare från en kärlek som inte var mer än nästan. Ännu en gång måste jag tvinga mig själv att sluta tänka tillbaka. Begrava och glömma. 

Jag tänker att det kommer dröja innan jag tillåter mig själv försvinna in i det obestämda igen. Att jag inte ska låta någon annan bestämma när det passar sig. 

 

Jag tänker att det är en himla tur att jag inte hinner åka hem så ofta. 

Jag tänker att det är bäst om jag slipper se. Höra. Få något bekräftat.

 

Men.

Det är otur att jag inte vill åka hem längre.

 

 

 

Det är jul och mitt hjärta är supertrasigt. 

 

Det är väl ungefär allt som finns att säga.

 

 

Du har bara glömt.

En dag kommer jag påminna dig igen.

 

Hur livet borde vara.

Som ett ärr. Skör bindväv som ännu inte blivit stark nog att vidröra. Skär och ojämn. En ständig påminnelse om det som brann, sårade och slocknade. 

En påminnelse om det som försvann men alltid finns kvar. 

Nu är det dags att börja om igen. 

Denna gång låter jag inte lyckan lura mig. 

 

För man kan inte låna ut sig till någon en hel sommar och tro att man ska få allt tillbaka när hösten kommer.

 

 

 

Världens bästa jävla människa släpper nytt och det känns i hela kroppen.

 

Och vips så känns tiden för knapp och livet för svårt för att riktigt kunna ta vara på dagarna som infaller allt för tätt på varandra. Vips så blir det svårt att uppskatta solen och njuta av det sällsynta regnet. Helt plötsligt är dagarna som återstår till vad jag vill kalla det verkliga livet 12 till antalet och alldeles för få för att hinna reflektera över vad som händer.

 

Antagligen kommer det bli lätt att återvända till den bekymmerslösa vardagen som väntar i Göteborg, med tentaångest och extrajobb som de enda svarta molnen. Antagligen kommer jag kunna lämna sommaren med ett leende på läpparna och minnet av den som en av de bästa någonsin, men just i detta ögonblick känns det ganska ledsamt att den snart är över.

 

Vips så är åtta veckor bara 12 dagar och då kan man inte låta bli att undra varför livet är som det är.

Fjärde augusti och mindre än 20 dagar tills jag är tillbaka i Göteborg och det verkliga livet. Det känns knepigt, men egentligen inte jättehemskt. Den här sommaren har varit fantastisk, precis så som jag önskade. Jag har umgåtts mycket, varit ute mycket, skrattat mycket och druckit lagomt mycket vin. Jag har åkt båt och badat en hel massa, spontanbubblat på krogen och spontanat vidare till nästa krog. Jag har vågat ta för mig när chanser kommit, jag har vågat vara mig själv och träffat nya människor utan att oroa mig för det kommer innebära. Jag har svettats i mängder i ett rum som jag svettats i i tjugoett år, och kramats och gråtit med vänner jag hållit kära nästan lika länge. Jag har semestrat på en plats som för ett år sedan var min, ihop med en människa som alltid kommer vara min. Oavsett hur långt ifrån vi är, oavsett hur trasiga vi är.

 

Det är den fjärde augusti och jag har 18 dagar kvar i denna stad. 18 dagar kvar av familj, vänner och det där som jag inte vet vad det är än - kanske aldrig kommer få veta.

 

18 dagar som kan bli exakt hur fantasktiska som helst. 

Jag blir inte lika ledsen längre, när tankarna vandrar över dig. Inte heller arg. Jag känner bara sorg. Jag fylls av tomhet och önskar att tiden vi fick ihop var längre, att minnena blev flera och starkare. Jag önskar att jag sagt mer och gjort mer, givit dig allt. Jag tänker på dig och saknar dig, för nu är du borta. Inte fysiskt kanske, men på alla mentala och känslomässiga plan är du det. Borta. 

 

Jag önskar dig allt gott, precis som jag alltid gjort, men ibland kan jag inte hjälpa att också önska att din väg skulle bli lika krokig som min, om så bara för en stund. Att du, någon gång, skulle vilja lyfta luren eller skriva ett mail. Att du någon gång skulle undra hur jag har det, om jag mår bra. Att du någongång skulle längta efter oss, vår trygghet och våra minnen.

 

För det ska du veta, att jag undrar hela tiden. Jag undrar hela tiden hur du mår och vad du gör. Vem du är och om du har förändrats. Jag undrar om du är lika levande som du var då.

 

Jag undrar. Hela tiden.

Nu är jag hemma och du är överallt. 

Den här lördagen lär gå till historien som bästa försommardagen i mitt Göteborg. Tidig tvättid, förmiddagsjogg i skogen, klänningspremiär och stadsbesök med världens bästa man, också känd som min far. Vi tittade på varvet och lunchade på Lipp, njöt av att dricka vin i solen istället för att springa som alla andra tokar gjorde idag. Dock så hejade vi på, jodå! Helt sinnessjukt vilken hastighet ledargruppen höll där vi satt, 1,5 mil in i loppet. Imponerande minst sagt. Sen shoppade vi solstolar och presenter innan vi vinkande hejhej och jag mötte upp Bella. Så himla glad att hon bor här, och att vi faktiskt börjat ses mer. Det är bäst.

 

Vad som också är bäst är att det snart är Summerburst och att jag ska gå, tillsammans med tre knäppgökar som jag saknat ihäl mig efter. Bäst.

 

Jag behöver få höra din röst. Jag måste få veta hur du mår och vad du gör. Vem du är. Jag vill se dig le. Se din kropp i rörelse. Höra dina fotsteg i trappen precis bakom. Eller framför.

 

Det känns precis som om du är förlorad. Som om du inte finns längre. Jag vill ringa men du skulle nog inte finnas där för att lyfta luren. 

 

Kärleken kan jag leva utan, jag har accepterat att den aldrig kommer tillbaka. Men vet du vad jag behöver?

Dig. I någon jävla form i detta jävla liv. 

 

 

 

Du lovade att aldrig försvinna. 

 

 

 

Jag är blöt. Jag har cyklat i spöregn. Välkommen till Göteborg. Varför jag cyklade i spöregn? Jag skulle till tandläkaren. Det var mitt första besök efter mitt beslut att en dag själv vara den som står där i vita byxor och vapen i högsta hugg. Hur var det då? Jättetrevligt. Jag fick träffa en tandhygienist som hette Anna. Hon var glad och sprallig och nogrann i sitt arbete. Hon tog bra bilder på första försöket och skojade under tiden hon skrapade runt på mina tänder. Sen fick jag träffa Nils. Han berättade att han exade i december efter att ha läst på Sahlgrenska precis som jag. Han ville egentligen bli läkare men blev tandläkare istället. I efterhand är han nöjd och glad och tycker att det är kul. Dock så fick jag svaret "Nej." på frågan, "Tyckte du utbildningen var bra?". Men antagligen så syftade han på de första åren och det kändes lite lugnande. Jag tycker också att det är lite segt nu, att Nanmark är arogant och att det stundtals suger. Men det blir bättre, det är Nils ett lysande exempel på. 

 

Jag hade två små hål. Men dom har jag haft länge och jag är bra på att rengöra, så Anna tyckte att de får vara. De, Nils och Anna, bestämde också, precis som tidigare tandisar jag haft, att mina två mjölktänder får sitta kvar så länge de behagar. Sen, när dom har ramlat ut, får vi fundera på om vi ska sätta implantat eller om jag lika gärna kan vara utan. Jag vill nog vara utan. Känns lättast så. Dessutom har inte min mor heller några femmor i underkäken, det kan ju bli vår gemensamma grej. Aplasi. Fräsigt.

 

 

Jag längtar hem. Hem till Övik och hem till familjen. Hem till mina vänner som känner mig utan och innan, som följt mig på resan genom livet och är precis lika pantade som jag. Jag längtar till Olles och sjuka utekvällar där man träffar ett gamalt ragg eller finner ett nytt, dricker lite för mycket och röker på uteserveringen. Jag längtar efter att få vakna upp i mitt flickrum till ljudet av fågelkvitter, gå ut på altanen och låta solens tidiga strålar smeka mina bleka ben. Jag längtar efter att stoppa fötterna i ett par tofflor, öppna dörren och ropa "Jag går över till Julia!", eller "Jag går till Sara och Malin!", precis i samma sekund som dörren smäller igen bakom mig. Jag längtar efter att få gå och titta på fotboll på Skyttis, att åka båt ut till havet och grilla varje dag. 

 

Jag längtar efter allt jag en gång ville ifrån. Det jag ville lämna för att någonstans skulle det finnas något som var bättre. Kanske gjorde det också det, till en viss grad. Men i det stora hela, aldrig.

 

Jag längtar bara hem. Hem är tryggheten och glädjen, kärleken och hoppet. Hem är allt vad livet handlar om och det som är viktigt för mig. Hem till det som format mig till den jag är. Hem till det jag vill ska fortsätta forma mig för resten av livet.

 

Hem.

I helgen fick jag allt jag ville ha, allt jag saknat och allt jag behövt, av någon som jag faktiskt tycker om. Och vad gör jag? Beter mig som en skitstövel. Som en killle. Som det slemmigaste jävla äcklet ever. Varför? För att jag var full. Eller för att jag blev rädd. Jag fick omedveten panik över att någon ville ha mig, och på en sekund förvandlades jag till det självdestruktika jag som jag trodde hade dött. Jag trodde att hon var borta efter alla år av ånger, av tårar och frågor. Jag trodde aldrig att hon skulle komma tillbaka.

 

Ibland undrar jag om jag någonsin kommer våga släppa in någon igen. Om jag någonsin kommer våga ta steget och falla rakt in i ögonblicket, eller om jag kommer fortsätta huvudet vinna över hjärtat. 

 

Kommer jag någonsin våga tro på att någon tycker om mig för att jag är jag, och våga tycka om tillbaka?

 

 

 

 

Vet ni vad. Jag tror inte det.

Det tystnade och solen kändes varm igen, men kroppen förblev tom. Smärtan lättade men jag förstod, 

Att hålet är precis lika stort som det alltid varit och jag måste vara beredd på att falla. 

Beredd på att ta smällen, när den än kommer. 

Jag sitter i loungen på Arlanda och inväntar mitt plan till Göteborg och verkligheten. Det är ganska lugnt här ikväll, det är jag och ett tiotal till, mest medelåldersmän. Antagligen är de precis som min far, resande i jobbet och alltid på väg. Själv tycker jag att den lilla dos resande jag får mellan Gbg och hem då och då är tillräckligt. Men ändå är det något med flygplatser som alltid lockat mig, spänningen och känslan av att det är en frizon mitt emellan två platser. Ingen hör hemma här, men alla är lika välkomna.

 

Veckan hemma har varit fantastisk i all sin enkelhet. Jag har myst med familjen, umgåtts med vänner och kramat om släkten. Jag har fått maten serverad, presenter av mina föräldrar och skrattat, mycket. Jag älskar Örnsköldsvik och för mig kommer det alltid att vara hemma - just nu är jag bara på utflykt.

 

Men det är inte bara vemodet att lämna hemmets trygga vrå som tynger mig nu, det är nog mer vetskapen av vad som väntar när jag landat nästa gång. Om lite mer än en vecka har jag tenta och jag är inte förberedd ett dugg. Varför? Motivationen finns inte, och ju mer jag tänker på det desto värre blir det. Jag tror verkligen att jag har valt rätt utbildning, men vägen till målet känns så jävla lång just nu. Allt det praktiska vi haft har känts jättebra, och kul, men resten.. Jag önskar att jag kunde känna mig inspirerad av det jag läser, älska att lära mig och se mer än text. Men det gör jag inte. Kanske är det bara en fas, kanske inte.

 

Ska jag vara riktigt ärlig tror jag att det har lite med självförtroende att göra. Jag är inte den studiemotiverade människan jag en gång var, jag lär mig inte lika snabbt och jag har plötsligt inte lika höga krav på mig själv. Förut var det MVG som gällde, och oftast blev det också reslutatet, men nu verkar jag ha svårt att fixa G. Jag känner inte igen mig själv, och det känns så jävla skrämmande. Jag är ingen G-människa. Eller åtminstonde var jag inte det.

 

Nu är det sju minuter till boarding och jag borde packa ihop, dricka upp min juice och slänga tallriken med spår av potatischips. Här finns en buffé uppdukad, lite glädjande en kväll som denna.

 

Nu hoppas jag att planet inte försvinner och att livet känns lite lättare imorgon när jag vaknar. Jag vill också skicka en sista hälsning till Cajjan och Morset, två bloggfans jag hängde med i helgen. Tack för ert stöd.