Jag blir inte lika ledsen längre, när tankarna vandrar över dig. Inte heller arg. Jag känner bara sorg. Jag fylls av tomhet och önskar att tiden vi fick ihop var längre, att minnena blev flera och starkare. Jag önskar att jag sagt mer och gjort mer, givit dig allt. Jag tänker på dig och saknar dig, för nu är du borta. Inte fysiskt kanske, men på alla mentala och känslomässiga plan är du det. Borta. 

 

Jag önskar dig allt gott, precis som jag alltid gjort, men ibland kan jag inte hjälpa att också önska att din väg skulle bli lika krokig som min, om så bara för en stund. Att du, någon gång, skulle vilja lyfta luren eller skriva ett mail. Att du någon gång skulle undra hur jag har det, om jag mår bra. Att du någongång skulle längta efter oss, vår trygghet och våra minnen.

 

För det ska du veta, att jag undrar hela tiden. Jag undrar hela tiden hur du mår och vad du gör. Vem du är och om du har förändrats. Jag undrar om du är lika levande som du var då.

 

Jag undrar. Hela tiden.