ericalund

Den här lördagen lär gå till historien som bästa försommardagen i mitt Göteborg. Tidig tvättid, förmiddagsjogg i skogen, klänningspremiär och stadsbesök med världens bästa man, också känd som min far. Vi tittade på varvet och lunchade på Lipp, njöt av att dricka vin i solen istället för att springa som alla andra tokar gjorde idag. Dock så hejade vi på, jodå! Helt sinnessjukt vilken hastighet ledargruppen höll där vi satt, 1,5 mil in i loppet. Imponerande minst sagt. Sen shoppade vi solstolar och presenter innan vi vinkande hejhej och jag mötte upp Bella. Så himla glad att hon bor här, och att vi faktiskt börjat ses mer. Det är bäst.

 

Vad som också är bäst är att det snart är Summerburst och att jag ska gå, tillsammans med tre knäppgökar som jag saknat ihäl mig efter. Bäst.

 

Jag behöver få höra din röst. Jag måste få veta hur du mår och vad du gör. Vem du är. Jag vill se dig le. Se din kropp i rörelse. Höra dina fotsteg i trappen precis bakom. Eller framför.

 

Det känns precis som om du är förlorad. Som om du inte finns längre. Jag vill ringa men du skulle nog inte finnas där för att lyfta luren. 

 

Kärleken kan jag leva utan, jag har accepterat att den aldrig kommer tillbaka. Men vet du vad jag behöver?

Dig. I någon jävla form i detta jävla liv. 

 

 

 

Du lovade att aldrig försvinna. 

 

 

 

Jag är blöt. Jag har cyklat i spöregn. Välkommen till Göteborg. Varför jag cyklade i spöregn? Jag skulle till tandläkaren. Det var mitt första besök efter mitt beslut att en dag själv vara den som står där i vita byxor och vapen i högsta hugg. Hur var det då? Jättetrevligt. Jag fick träffa en tandhygienist som hette Anna. Hon var glad och sprallig och nogrann i sitt arbete. Hon tog bra bilder på första försöket och skojade under tiden hon skrapade runt på mina tänder. Sen fick jag träffa Nils. Han berättade att han exade i december efter att ha läst på Sahlgrenska precis som jag. Han ville egentligen bli läkare men blev tandläkare istället. I efterhand är han nöjd och glad och tycker att det är kul. Dock så fick jag svaret "Nej." på frågan, "Tyckte du utbildningen var bra?". Men antagligen så syftade han på de första åren och det kändes lite lugnande. Jag tycker också att det är lite segt nu, att Nanmark är arogant och att det stundtals suger. Men det blir bättre, det är Nils ett lysande exempel på. 

 

Jag hade två små hål. Men dom har jag haft länge och jag är bra på att rengöra, så Anna tyckte att de får vara. De, Nils och Anna, bestämde också, precis som tidigare tandisar jag haft, att mina två mjölktänder får sitta kvar så länge de behagar. Sen, när dom har ramlat ut, får vi fundera på om vi ska sätta implantat eller om jag lika gärna kan vara utan. Jag vill nog vara utan. Känns lättast så. Dessutom har inte min mor heller några femmor i underkäken, det kan ju bli vår gemensamma grej. Aplasi. Fräsigt.

 

 

Jag längtar hem. Hem till Övik och hem till familjen. Hem till mina vänner som känner mig utan och innan, som följt mig på resan genom livet och är precis lika pantade som jag. Jag längtar till Olles och sjuka utekvällar där man träffar ett gamalt ragg eller finner ett nytt, dricker lite för mycket och röker på uteserveringen. Jag längtar efter att få vakna upp i mitt flickrum till ljudet av fågelkvitter, gå ut på altanen och låta solens tidiga strålar smeka mina bleka ben. Jag längtar efter att stoppa fötterna i ett par tofflor, öppna dörren och ropa "Jag går över till Julia!", eller "Jag går till Sara och Malin!", precis i samma sekund som dörren smäller igen bakom mig. Jag längtar efter att få gå och titta på fotboll på Skyttis, att åka båt ut till havet och grilla varje dag. 

 

Jag längtar efter allt jag en gång ville ifrån. Det jag ville lämna för att någonstans skulle det finnas något som var bättre. Kanske gjorde det också det, till en viss grad. Men i det stora hela, aldrig.

 

Jag längtar bara hem. Hem är tryggheten och glädjen, kärleken och hoppet. Hem är allt vad livet handlar om och det som är viktigt för mig. Hem till det som format mig till den jag är. Hem till det jag vill ska fortsätta forma mig för resten av livet.

 

Hem.

I helgen fick jag allt jag ville ha, allt jag saknat och allt jag behövt, av någon som jag faktiskt tycker om. Och vad gör jag? Beter mig som en skitstövel. Som en killle. Som det slemmigaste jävla äcklet ever. Varför? För att jag var full. Eller för att jag blev rädd. Jag fick omedveten panik över att någon ville ha mig, och på en sekund förvandlades jag till det självdestruktika jag som jag trodde hade dött. Jag trodde att hon var borta efter alla år av ånger, av tårar och frågor. Jag trodde aldrig att hon skulle komma tillbaka.

 

Ibland undrar jag om jag någonsin kommer våga släppa in någon igen. Om jag någonsin kommer våga ta steget och falla rakt in i ögonblicket, eller om jag kommer fortsätta huvudet vinna över hjärtat. 

 

Kommer jag någonsin våga tro på att någon tycker om mig för att jag är jag, och våga tycka om tillbaka?

 

 

 

 

Vet ni vad. Jag tror inte det.