ericalund

På sätt och vis blev det lättare när du försvann. Kanske blir det också lättare när jag försvinner.



Om mindre än en månad finns jag någon annanstans. Kanske gör det mindre ont där.

Hoppas.

God kväll mina vänner.

Jag vill börja med att be om ursäkt för de stavnings- och grammatikfel som på sistone har smugit sig in i mina inlägg. Ni kanske tänker att det beror på okunskap, men i de första fallen har jag min kära telefon att skylla. Nu förstår, jag är helt enkelt för lat för att blogga från datorn och låter istället iphonen och det tillhörande rättstavningsprogrammet göra jobbet. Jag är även för lat för att korrläsa. Och för att rätta fel i efterhand.
Så då vet ni det. Att jag inte är så dum som jag verkar. Bara nästan.

I övrigt så har jag ätit non stop sedan klockan ett idag. Jag är därför mätt och belåten, även fast klockan närmar sig midnatt.

Tack och godnatt.

P.s.
Pajen blev god.
D.s.

Erica Tröttöge här.

Idag har jag promenerat i vanlig ordning. Och bakat en paj jag hoppas blir god. Och tränat till musklern krampa. Och lämnat av pajen och mina morföräldrar. Och snackar skit med Josefin. Jävlar vilken produktiv dag!

Imorgon ska jag promenad igen. Och fira morfar. Och äta paj. Paj är tydligen mitt favoritord nu för tiden.

Godnatt på er.

Paj.

Jag blir alltid lika fascinerad när mormor rådfrågar mig om saker som gäller hushållet. Idag var det mat och huruvida hon skulle frysa en paj eller bara ställa ut den på altanen. Vi bestämde oss om altanen. Hon bad mig också baka en paj tills på torsdag, då min käre morfader fyller 75. Herregud så stor han blivit. Västerbotten blir det i alla fall. Paj alltså.

På tal om paj hade jag god lust att lägga en under kvällens powerstrike-pass. Det är alltså boxning kombinerat med övrig fys. Idag körde vi extra mycket lår, vilket kändes. Och känns. Känns nog imorgon med.

Mer än så har jag inte att berätta för tillfället. Eller det har jag väl, men det tar vi en annan dag.

Idag har jag tränat. Ovanligt mycket faktiskt. Livets tyngsta löptur, ett spinningpass och body pump. Jag ba krema ur allt jag hade.

Annars då? Legat på soffan och filosoferar typ. Tänkt på SHM och imperiet de skapat, på Chuck Bass och den enorma mängden man det finns i honom och hur städad jag måste ha varit i lördags. Sa inte ens en massa pinsamma saker tull folk jag inte känner. Vet inte när det hände sist.

Imorgon ska jag upprepa allt detta fast byta pumpen mot box och kanske löpturen mor en prompa (avskräckt). Borde också släpa mig in till stan för att plocka på mig lite linsvätska och boka synundersökning. Kuligheter.

Life of Erica.

Var ute på krogen igår. Ingen vidare chock direkt, men trevligt var det. Extra trevligt då min vän Cajsa har kommit hem från Peru och att dagens baksmälla har varit obefintlig. Drack tydligen jävligt bra igår. Rätt ovanligt nu för tiden.

Imorse vaknade jag upp ur världens bästa dröm. Hate when that happens. Hade liksom nypit mig själv i armen för att försäkra mig om att det inte var en dröm. Vaknade inte och blev överlycklig. Genomlycklig i hjärtat. Drömde vidare. Ja, det var såklart en dröm. Fan.

Höll på att bryta ihop lite tidigare idag. Tänkte, nä jag pallar inte, flydde till mamma och pappa och solsidan. Det fungerade. Tills nu.

Har tidigare sagt att jag är trasig, men det är nog först nu jag börjar gå sönder.

"Vem har gjort såhär mot dig?", frågade jag och kramade om henne.

Egentligen spelade det ingen roll. Jag kände ingen blicken i hennes ögon, jag bär den allt för ofta. Jag visste vad hon kände. Visste vad hon tänkte.

Antagligen är vi lika trasiga hon och jag. Lika jävla vilsna och förlorade.

Jag var frusen. Lite vilsen. Gick vidare. Du gick efter. Du sa ingenting. Inte jag heller.

Jag skulle ge vad som helst för att få vara så frusen igen.

"Jag känner hellre smärta än ingenting alls."

Så sjunger man i en av mina favoritlåtar, fast på engelska då.

Det är så jävla sant. Jag hatar att känna inget, att vara likgiltig. Det ska värma, kittla, eller göra ont så in i helvete. Då vet jag att jag lever. Att det finns en jävla anledning att hålla på. Hålla på med livet menar jag.

Min största skräck är att vakna upp en dag och känna ingenting. Ingen lycka. Ingen sorg. Inga fjärilar eller något skaver.

Jag väljer smärta genom hela livet om det är så. Annars kan det lika gärna vara.

Ikväll saknar jag min bästa vän extra mycket. Så mycket.

Det gör bara så jävla ont.

Att vara vilsen i sig själv och glömma vem man är. Att inse hur mycket man tappat det senaste halvåret. Så mycket av sig själv, men även av andra. Att gå om kring och bära på en massa skit som man inte kan bli av med, inte kan prata om eller ens förstå. Att få panikont av klumpen som sätter sig i halsen och ondare i bröstet av det plötsliga trycket. Att sakna så jävla många och så jävla mycket, men mest sig själv och den man en gång var. Det glada och det fina. Det bättre versionen av mig.

Att trycka kudden mot ansiktet för att dämpa allt som vill ut. Att känna sig så jävla osäker på sig själv, den man är och det man gör. Veta att ingenting kommer bli som det en gång var och allt man tappat är borta för alltid.

Titta på människorna runt omkring och tycka att de förtjänar så mycket bättre.

Det gör bara så jävla ont. Att ha tappat bort sig själv fullständigt när hela världen verkar ha hittat hem.

Zlatan vann guldbollen i år igen. Chockad. Jag har bitit mig i tungan och det gör ont. Funderar på om det kommer hindra mig från att sova. Bag behöver verkligen sova. Har varit på kryssning i helgen med de största och bästa idioterna jag känner. Tror aldrig att jag kommer bli mig lik igen. Mycket dryck med andra ord. Vill inte ens tänka på hur mycket. Men kul var det. Ingen chock.

Var sugen på pizza imorse. Hawaii med pizzasallad. Ååh. Är nog fortfarande sugen. Ja. Kanske blir en pizza imorgon då. Fast antagligen inte.

Livet hörni. Vad gör man egentligen?

Har fan ingen aning längre.

Funkar inte det ena får man väl prova det andra. Nån gång ska man väl kunna bedöva och fylla det där jävla hålet av smärta.

Det har regnar mycket idag. Speciellt mycket regnade det imorse, vilket var orsaken till att förmiddagspromenaden ställdes in. Jag går en sådan mest varje dag förstår ni, tillsammans med min trogna följeslagare Sara. Vi lever lite av ett pensionärsliv för stunden. Vi promenerar, fikar och tittar på folk på stan. Ibland livar vi upp det hela med ett par gångstavar eller en tatuering, men annars är agendan ungefär den samma dag till dag.

Vad har jag gjort idag förutom att inte gå ut och gå? Jo, jag har haft sovmorgon. Jag har ätit en cupcake som bakades i sällskap av min kusin igår och som inte är av denna värld. Jag har cyklar i garaget. Jag har duschat. Jag har varit hos frisören och fixar frippan. Jag har ätit mat med min mor och bror och firat fredag på det lugnaste viset. Nu är jag sömnig och ska därför sova. Imorgonbitti blir det bodypump och äggfrukost. Det ser jag fram emot.

God eller äcklig natt på er.

Rädd är väl fel ord, men lite respekt hade jag nog för henne, i alla fall i början. Ni vet, hockeybrud som snabbt etablerar sig i Nolaskolans innerkrets, kommer från en ännu hårigare håla i Norrland än övik och är därför vad jag kallar: en riktig kvinna.

Men.

Åren gick och även vi fann varandra. När och hur är ännu oklart, men på något vänster knöt naturnörden från övik och hockeykvinnan från Storuman kontakt. Kanske var det på en obekväm fest på Valla, eller kanske på en lunchrast där bristen på lediga stolar tvingade naturarna och samhällarna att beblanda sig.

Hur som helst. Idag skulle jag beskrivs Ida som någon jag egentligen inte känner jätteväl, men ändå tillräckligt väl för att älska henne. Varför? Anledningarna är många. Hon är till exempel del enda jag vet som passar på att använda balklänningen så ofta som möjligt, även om en tveksam måndagsfest på Valla råkar vara tillfället. Hon är klok också. Läs hennes blogg så förstår ni vad jag menar. Det verkar liksom så ansträngningslöst det hon skriver, men ändå sitter jag alltid och nickar till skärmen och säger "ja", "rätt", "HAHAHA, SÅ JÄVLA SANT!". Sen har vi skrattet. Om det finns ett skratt som verkligen får en att både vakna till, dö och bli lycklig är det hennes. Önskar att jag hade det inspelat på min mobil så jag kunde pigga upp mig själv när det behövdes. Hon är också alltid nummer ett. Det spelar ingen roll om det handlar om att bo där det är kallast, damhockey eller att bli fullast på en fest, först, störst och bäst är hon. Som avslutning på denna egenskapshyllning så säger hon jävlar i mig sanningen. Den må vara hård och brutal, men sann är den. Hon säger liksom det alla tänker, men inte säger. Hon är ett jävla språkrör för svenska folket, och om inte det vore nog vet jag inte vad som skulle vara det.

Hon är helt enkelt en härlig tjej. Kvinna. Hen.
Hon är så härlig att jag kan tänka mig ev kopp kaffe. Eller två. Är ju för fan hemma tills mitten av december, det ska hon veta. Så om hon (när) kommer till övik föreslår jag att hon slår en signal, så ska jag berätta min livsplan och hon ska förgylla min dag genom sin nakna existens.

Tack för mig.