Vi är inte ensamma, du och jag.

"Vem har gjort såhär mot dig?", frågade jag och kramade om henne.

Egentligen spelade det ingen roll. Jag kände ingen blicken i hennes ögon, jag bär den allt för ofta. Jag visste vad hon kände. Visste vad hon tänkte.

Antagligen är vi lika trasiga hon och jag. Lika jävla vilsna och förlorade.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0