Jag tänker att kanske är dom ihop nu. Tillsammans. Paxade. Kanske är dom mer än vi någonsin var. 

Jag tänker att det känns konstigt. Att jag, ännu en gång, måste gå vidare från en kärlek som inte var mer än nästan. Ännu en gång måste jag tvinga mig själv att sluta tänka tillbaka. Begrava och glömma. 

Jag tänker att det kommer dröja innan jag tillåter mig själv försvinna in i det obestämda igen. Att jag inte ska låta någon annan bestämma när det passar sig. 

 

Jag tänker att det är en himla tur att jag inte hinner åka hem så ofta. 

Jag tänker att det är bäst om jag slipper se. Höra. Få något bekräftat.

 

Men.

Det är otur att jag inte vill åka hem längre.