Att stå på kanten och titta ner i den avgrund jag kan hamna i, den avgrund jag flera gånger tappat balansen framför och nästan trillat ner i, får mig att stanna upp. Den får mig att tänka efter och fundera på vad jag vill, och vad jag känner.
Det är först när jag känner efter jag inser hur illa vid mig jag verkligen tagit av vissa händelser på den senaste tiden, men även hur bra det känns att lägga det bakom sig. Att titta på jobbiga perioder i backspegeln får mig att känna mig stark. Stark och rädd.

Jag vet att jag kan ta mig ur jobbiga situaioner, som en del, men jag vet även hur ont det gör att vara där.
Under själva händelseförloppet är kroppen som i trans. Blodet rusar så snabbt att det nästan står stilla, benen har tappat all känsel och hvudet bli tungt. Du andas snabbare och snabbare, kippar efter den luft som borde finnas där men som plötsligt är borta. Någon lägger en händ på din axel och låter dig veta att du inte är ensam, att någon finns där för dig. Att ha en klippa i denna storm kan vara det avgörande, men inte det avslutande.
Det är inte först du återigen är ensam som du verkligen förstår dig själv. Du har blivit skadad, på insidan.
I det här stadiet måste du få ut det, allt ska bara ut. Ut ur högtalarna ljuder en lugn melodi, något som når ända in. Öronen kopplas snabbare ihop med ditt inre än vad de gör med huvudet, och innan du vet ordet av så känner du något svalt mot din kind. Det är inte en kall vind, det är tårar. Det salta vattnet når dina läppar, letar sig i munnen och gör det till ett fakta, du gråter. Stilla, eller hysteriskt. Det spelar ingen roll.

Med dessa droppar medföljer en hop av spänningar, en hop av känslor. När tårarna tagit slut infinner sig ett lugn i din kropp. Lugnet är som en drog, du känner dig dåsig. Aldrig har du så snabbt blivit så trött, utan vidare fysisk antsräning.
Kudde, täcke, sömn.

Dagen efter är allt som vanligt. Klockan tickar, kaffekokaren puttrar och bussarna går enligt tabellen.
Spelar ditt sammanbrott ingen roll? Hur kan allt vara som vanligt när hela världen rasat?
Du inser att din värld inte är den samma som andras. De förstår inte, de vet inte.

Med lite distans inser du att du tvingas stå på egna ben, själv bestämma nästa steg. Gå vidare? Hur kan man lämna något som inte börjat?
En dag i taget. En dag i taget. En dag i taget.

Efter en tid har även din värld börjat hitta tillbaka i sin normala takt. Det känns nästan som... vanligt. Kanske var det inte någon stor grej ändå? Kanske överreagerade du. Hur tänkte jag?
Du kommer helt enkelt inte ihåg hur det kändes den dagen då det mjukaste av bomull kändes som det vassaste av sandpapper, men längst bak i huvudet vet du, att du inte tycker om det. Alls.

Saker som dessa stärker ditt inre. Saker som dessa får dig att tänka igenom saker innan du agerar.
Saker som dessa är förjävligt. Saker som dessa händer.

Saker som dessa får mig att vara försiktigare. Är det bra?