Min lärare i Kreativt skrivande uppmanade oss att alltid bära med oss papper och penna. Jag ser hennes poäng. Idag när jag satt på bussen hem, virvlade det miljontals tankar och ord i mitt huvud, ord som borde ha fått kommit ut. Ibland kommer inpirationen på värsta tidpunkt, sämsta plats och bland fel människor, men det är då det kommer ut som bäst. Det är många gånger jag skrivit en hel novell i huvudet, och sedan när jag, vid ett bättre tillfälle, ska få ner det i ord så går det inte. Ögonblicket är förbi.
Jag har aldrig tänkt på mig själv på det sättet, som en skrivare. Men det är jag nog, i den mån att jag älskar att skriva, på mina villkor. Jag har nog en liten dröm om att bli författare. Att kunna påverka är det jag vill, det är makt. Samtidigt som jag ibland ser min första bok framför mig, så är jag livrädd för att visa det jag skriver, för någon. Än så länge är det bara ett par personer som fått se något alls, och endast en som sett det mest personliga.
Det är inte det att jag är rädd för kritik, för det skulle jag nog kunna ta. Det är bara det att tanken på att någon vet hur jag känner och tänker på insidan, gör mig rädd. Jag vågar inte dela med mig av det, det vore som att ge ut en del av mig själv. Jag vågar helt enkelt inte visa vem jag är, eller snarare hur jag är.
Kanske en dag. Men inte idag.