Att vara full.
Att strula med någon random.
Att ha lite för kort klänning.
Att sitta uppe vid datan bara för att, långt in på natten.
Att klaga på allt, och svära i varannan mening.

Att vara ung.

Snart börjar det brännas inför dagen då jag fyller 18, dagen jag blir "vuxen". Ett år senare så har jag inlett mitt sista år på gymnasiet, och ska sedan leta mig ut i livet, antagligen plugga vidare på annan ord. Jag ska; flytta.
Visst kan det låta skönt att ha sitt eget lilla hem, leva efter sina egna regler och göra precis som man vill? Ja. Fast samtidigt känns det lite skrämmande, man har liksom inte det där stödet som alltid finns, även om man inte tänker på det. Plötsligt så ska man betala räkningar, springa ärenden på banken och sköta om sig själv, på ett sätt man inte gjort förut. Man ska se till att allt funkar i vardagen; det ska finnas mat, kläder ska tvättas, sopor ska kastas och hemmet ska städas. Telefonsamtal till arbete, skola och myndigheter kanske behöver ringas, och vem ska göra det om inte en själv? Det är inte längre någon som på ett magiskt sätt fixar allt åt en, det är ingen som ser till att allt kommer vara ordnat när något ska vara klart.
Ansvar.

Jag tycker att jag är ganska bra på att ta eget ansvar, jag gör det ska när jag måste. Men ändå är det mycket jag drar mig för att göra, och då är det skönt att mamma och pappa finns till hands. Att ringa till folk jag inte känner och fråga något, eller fixa något är bland det värsta jag vet, mamma är likadan. Pappa däremot älskar att fixa och dona, boka hotellrum och ringa runt. Ibland tvingar jag mig själv, jag måste lära mig. När det gäller sommarjobb tex, då kan inte mamma och pappa fixa Allt, man måste visa lite eget engagemang.

Hur som helst finns det mycket man måste lära sig innan man kan stå där en dag, på egna ben och inte har någon annans stans att ta vägen än ut ur boet. Jag kan inte föreställa mig att den dagen kommer, men när jag tänker efter är det inte så länge kvar. Usch.
Jag tycker att det ska bli kul att flytta hemifrån och börja en ny preiod i livet, missförstå mig inte, men jag uppskattar tryggheten jag upplever här hemma. Om jag har en dålig dag kan jag gnälla till mamma och hon talar om att vad det än är som tynger mig så är det inte det viktigaste i världen, jag ska inte ta det så hårt. DET är något som hjälpt mig mycket det här första året. Om jag fått ont i magen över ett prov som ska skrivas eller en uppgift som ska in, så påminner hon mig om att det inte spelar någon roll, egentligen. Det ska man komma ihåg. Det viktigaste är att man mår bra på insidan, att man inte tar allt så hårt på sig själv; allt annat kan kvitta.

Men, vart är det jag vill komma? Jo, man måste ta vara på tiden man befinner sig i även om framtiden lockar.
Låt dig själv slappa, gå ut med vänner sent om kvällarna och våga vara UNG. Gör alla dumma saker du senare kan se tillbaka på, och skratta. Skäm ut dig inför okända människor och våga vara dig själv. Tiden kommer inte tillbaka, så ta vara på den. Tänk inte heller så mycket på vad andra tycker och tänker, för faktum är, det gör de sällan ändå. Tänker och tycker om dig alltså.

Jag vill inte få det att låta som att jag är världens vildaste som släpper loss jämt, för så är det inte.
Jag menar bara att det är något som jag bör tänka på, och ni med.

I sommar ska jag vara ung. I sommar ska jag vara dum. I sommar ska jag göra saker som kanske inte är så smarta för stunden, men som jag kan tänka tillbaka på och minnas. Och skratta. Fan, det är nu mitt liv pågår. NU.
I wanna be crazy, dance on the tables and shake my booteeeeey. Typ.


Varför sitter jag här egentligen?