Mitt liv är som en barfotavals.

Jag trippar lätt på sommarens underlag, gräs, sand, sten, asfalt, grus.. Ett steg följs av ett nytt, ständigt en jämn rytm. När gräset killar min bara hud känner jag mig glad, lugn och säker. Jag kan gå omkring i timmar bara för att känna den mjuka beröringen. Meter på meter fortsätter jag, utan någon som helst aning om att de gröna stråna inte är ensamma.
Aj, en sten. Liten, för visso, men även den mista av stenar kan skapa det djupaste av sår. Jag stannar upp lite, böjer mig för att se hur stort märke det finns på undersidan av min fot - mindre än jag trodde, om jag ska lite på smärtan. Ett lätt strykning över det ömma området och jag sätter ner foten igen, försiktigt. Den här gången är det återigen gräsets jämna yta som ger mig kontakt, och jag andas ut.

Jag fortsätter min promenad, lite lugnare visserligen, men ändå med ett leende på läpparna - jag älskar det här. Det finns stunder då man bara vill frysa tiden och stanna för alltid, och nu är det en sådan stund. Egentligen behöver jag inte ens stanna tide för att uppleva den som oändlig, det gör jag ändå. Klockan har liksom ingen betydelse. Den existerar inte.

Tiden jag vandrat sammanfattas ändå i mitt huvud som lång, och ja, visst känner jag mig trött. När jag tvättat grönskan av min hud, ser den ut precis som innan jag gick ut.
När jag lägger huvudet mot kudden bli bilden av den härliga gröna färgen allt svagare, jag kommer inte längre ihåg känslan som jag upplevde som underbar. Var jag lycklig idag? Var jag där jag ville vara? Jag vet att jag upplevede det så, men jag kan inte minnas att jag kände det så.

Vänta. Vad är det här? Något som blir tydligare och tydligare. Det handlar inte längre om lycka, eller om kärlek, inte ens om skratt. En sten. En vass sten.
Såret.
Jag behöver inte ens tända lampan för att se det jag söker, tydligare än någonsin. Jag hade förträngt det totalt, det var som om gräset helade mig - då. Nu finns märket av den lilla kvar, nu känns igen. Inte en behaglig känsla.


Såret är väl skit det samma. Jag har upplevt värre. Men jag återkommer till känslan, till tankarna och till minnen.
Jag blir arg på mig själv för att det är stenen jag minns tydligast från dagens färd, och inte det mjuga, ulliga, gullia grästet. Jag vet att det bara är mitt eget huvud som messar med mig, och jag har min själv att skylla.
Jag är där jag så länge velat vara, jag har det jag velat ha - men ändå är det något som skaver. Något pågår inom mig, och jag vet inte vad det är. Glädje blandat med nedstämdhet, skratt med skrik och gräs med grus. Iband undrar jag om det är jag som är fylld med grus och sand, att det är orsaken till att maskineriet inte funkar som det ska.


Jag vill inte säga att jag är rädd, Men nog fan är det något i den stilen.