Peppar mig själv att vara någon jag inte är.
Idag är en sån dag då jag går runt med magont. Jag har ingen energi och känner mig allmänt låg. Jag vill inte att frågorna jag ställer mig ska existera, att ångern jag känner över mina val ska finnas eller att orden som cirkulerar i mitt huvud ska rotera.
Jag vill vara 13 igen. Jag vill se fram emot veckans första skoldag, åka på läger med kompisar och längta efter åren som ligger framför mig. Jag vill springa runt och fjanta mig på skolgården, hoppa hopprep och skicka gulliga lappar genom hålet i dörren till killarna i parallellklassen. Jag vill helt enkelt återuppleva tiden då allt var så mycket enklare, tiden då ett gult linne och en grön tröja visst var snyggt.
Jag når ofta low-points som denna, även om det jag kallar problem inte är i närheten av vad vissa andra går igenom. Ibland spelar det ingen roll, jag kan ändå inte framkalla det där leendet som jag annars brukar ha nära till hands.
Jag vet att man inte kan gå tillbaka i tiden, för tro mig, om man kunde det så hade jag inte suttit här nu. Istället skapar jag nya mål och visioner, en del små och en del enorma.
Just nu drömmer jag om att komma härifrån. Det beror inte på staden i sig, inte heller på människorna. Det beror bara på att jag vill hitta mig själv, finna sidor som jag inte viste att jag hade och främst av allt; hitta det där som får mig att vilja, något att brinna för. Och jag ser mig inte finna det här.
Jag vet inte vad jag ska göra av framtiden, jag längtar inte på samma sätt längre. Jag är rädd för att inte hitta det jag söker. En av mina största rädslor är att en dag vakna upp och fråga mig själv vad jag åstadkommit i mitt liv, hur jag spenderat mina år eller om jag gjort någon skillnad. Jag vill inte vara en grå profil som bara finns, jag vill vara någon som gör något stort. Även om det är litet.
Antagligen så drömmer jag om att drömma. Jag önskar att jag hittar min dröm snart, drömmen med stort D. Jag vill leva mitt liv innan det är för sent, men jag vet inte hur jag ska börja. Klumpen i magen säger mig att något är fel.
Frågan är bara; vad?
Jag vill vara 13 igen. Jag vill se fram emot veckans första skoldag, åka på läger med kompisar och längta efter åren som ligger framför mig. Jag vill springa runt och fjanta mig på skolgården, hoppa hopprep och skicka gulliga lappar genom hålet i dörren till killarna i parallellklassen. Jag vill helt enkelt återuppleva tiden då allt var så mycket enklare, tiden då ett gult linne och en grön tröja visst var snyggt.
Jag når ofta low-points som denna, även om det jag kallar problem inte är i närheten av vad vissa andra går igenom. Ibland spelar det ingen roll, jag kan ändå inte framkalla det där leendet som jag annars brukar ha nära till hands.
Jag vet att man inte kan gå tillbaka i tiden, för tro mig, om man kunde det så hade jag inte suttit här nu. Istället skapar jag nya mål och visioner, en del små och en del enorma.
Just nu drömmer jag om att komma härifrån. Det beror inte på staden i sig, inte heller på människorna. Det beror bara på att jag vill hitta mig själv, finna sidor som jag inte viste att jag hade och främst av allt; hitta det där som får mig att vilja, något att brinna för. Och jag ser mig inte finna det här.
Jag vet inte vad jag ska göra av framtiden, jag längtar inte på samma sätt längre. Jag är rädd för att inte hitta det jag söker. En av mina största rädslor är att en dag vakna upp och fråga mig själv vad jag åstadkommit i mitt liv, hur jag spenderat mina år eller om jag gjort någon skillnad. Jag vill inte vara en grå profil som bara finns, jag vill vara någon som gör något stort. Även om det är litet.
Antagligen så drömmer jag om att drömma. Jag önskar att jag hittar min dröm snart, drömmen med stort D. Jag vill leva mitt liv innan det är för sent, men jag vet inte hur jag ska börja. Klumpen i magen säger mig att något är fel.
Frågan är bara; vad?
Kommentarer
Postat av: Anonym
<3
Trackback
