Jag har aldrig, aldrig, ALDRIG ångrat mig så mycket som jag gör nu.
Jag skulle ge vad som helst för att spola tillbaka tiden två år och radera det beslut som jag tog då. Jag valde bort något som var en stor del av mig, kanske den största, och jag saknar den nu. Jag saknar känslan av att vara ett med mig själv, med snön och med en främmande backe. Jag saknar timmar av förfrusna tår och trötta ben. Jag saknar plågan av att kliva upp klockan 5 på en lördagmorgon, pina i min frukost och sedan bege mig ut i morgonmörkret. Jag saknar alla människor som jag växt upp med, alla människor som jag skrattat med. Jag saknar känslan av att stå på startlinjen redo att kasta mig ut ur start huset, att känna varje sväng suga musten ur benen. Jag saknar besvikelsen över min egen prestation, och viljan att bli något stort.
Jag vet att anledingen att jag slutade var större än det där just då, men just nu så är det inget. Jag önskar att jag hade kämpat lite till och fårr uppleva vändningen. Jag önskar att jag var starkare då och kunde övervinna mig själv. Jag önskar att mitt hjärta hade talat högre än mitt huvud.

Idag tittar jag ut över den snötäckta marken, läser om Åsbacken i tidningen och får ont i hjärtat. Idag lever inte jag det liv jag skulle vilja, och idag känns alld för sent.
Jag skulle ge vad som helst för att få chansen att välja om, att föjla mitt hjärta och fortfarande ha något att brinna för.


Imorgon kommer jag känna annorlunda, det vet jag. Jag vet till och med att jag i slutändan gjorde rätt som la skidorna på hyllan. Men idag, Idag känns det förjävligt.