Usch och fy. Nu kommer känslan tillbaka. Eller snare känslorna. Jag tänker på det jag gjort, det jag inte gjorde och det jag gjort. Jag tror på fullaste allvar att jag låg bakom att det blev som det blev. Jag kunde ha gjort så att saker inte förändrades, jag kunde ha stoppat allt. Jag trivdes, så mycket. Jag var så glad, allt var underbart.

Men jag kan inte fortsätta såhär heller. Tänka tillbaka på saker jag ändå inte kan göra något åt. Det som har hänt har hänt, det är därför det finns något som kallas dåtid. Jag måste inse att du är min dåtid, helt enkelt.
Du vet inte ens vad jag känner. Vad jag tänker. Men återigen, vad spelar det för roll? Du är inte mitt bästa, men du är min längtan. Och det måste räknas som något, eller?


Jag vet att ni tycker det är tråkigt när jag skriver såhär. Men jag kan inte berätta vad som hände, det går inte. Ni får helt enkelt acceptera att jag delar med mig av mina tankar, utan att få veta vad som orsakat dem.
Livet är hårt ibland.