Mitt humör har varit lågt den senaste tiden, och det har sina förklarningar. Men nu väljer jag att glömma dem, bara för en stund.

Nu är det mitten på november, tiden går skrämmande fort. Snart är det december, lucia, julklappshandel, lussebullar & pepparkakor, och såklart, jul! Jag kan inte säga att jag längta, för som vanligt tycker jag det går för fort och jag vill bara stanna här ett tag, men det kommer bli mysigt. Tid med familjen och vänner, ingen skola och allt där till, fraäsig snö ute och ljuv musik med tända ljus. Mysigt!
När julstöket är över och klapparna öppnade, väntar ett nytt år bakom hörnet. 2010. Tvåtusentio. Orden smakar lite underligt i min mun, för vad ska man säga? nolltio, tio? Hur som helst, 2009 får ett slut.
2009 har varit (jag vet att det ännu inte är slut, så jag ska inte ropa hej än) ett år med blandade känslor. En bra sommar, världens bästa vänner, nya upplevelser och någon slags kärlek på något hörn. Det har även varit året jag tänkt som mest, på saker som kanske plågar mig extra. Det har varit året jag lärt känna ännu mer människor, och blivit vän med de mest underbara på jorden.
Jag skulle vilja säga att jag funnit den jag är, men det är nog inte så. Jag är nog mer osäker på vad jag vill och vem som finns i mig, än någonsin. Det kanske är dåligt, kanske bra. Det kanske hjälper mig att starta om och inse att jag är så mycket bättre än jag trodde, eller bara lämnar mig tom. Vilket av det nu blit, återstår att se.

Mina förhoppningar för 2010 är inte stora, det vågar jag inte säga. Det jag vill uppnå är att bli starkare, i mig själv. Jag vill inte bära runt på en känsla av ensamhet, att jag behöver någon annan för att vara lycklig. Att jag gör det just nu beror på att jag blivit blåst, för många gånger. Det ska inte hända igen.
Om året 2010 är året jag finner kärlek, så får det vara så. Nu är det kärlekens tur att komma till mig, jag tänker inte vara den som jagar. Om det finns någon där ute som uppskattar mig för den jag är, så kommer den att komma. Den måste. Om ödet existerar vet jag inte, men jag väljer att tro det. För varför skulle jag bli den som blit ensam lämnad kvar? Nej, det funkar inte så.
Om det är en kille, en soulmate, som kommer göra mig hel, kommer han att dyka upp. Det förtjänar jag. Det förtjänar han.
2010 ska handla om mig, om det nya starka, självständiga Erica (och mina underbara vänner, ni är dem som får mig att stå). Men det är klart, om det är någon som vill dela året med mig, så ska inte jag vara den som står ivägen.


2010 är en fortsättning på livet. Bara ett år av alla de år jag kommer leva. Men jag kommer låta det bli bra, så bra det kan bli. Jag är en realist, men även en sådan får drömma.

Det finns hopp. <3