Ibland känner jag mig så ensam att det nästan gör ont. För det mesta är jag så otroligt glad för alla mina underbara vänner, att alla är friska och krya och att min familj finns för mig.
Men det är de stunder då tankarna snurrar så fort i mitt huvud så jag nästan mår illa, som blir allt vanliga. Jag hör en låt son gör mig så varm, men samtidigt så förbannad. Den väcker en massa fina minnen men ger mig bilder av stunden då allt förändrades. Jag sparar känslor inom mig, som ibland helt oväntat kan ta över och få mig att träffa botten. Mitt tidigare strålande humör kan på en sekund förvandlas till en känsla av sorg och meningslöshet. Jag ser på alla människor runt omkring mig. De skrattar, kramas och lever livet. Jag undrar då vad jag håller på med. Vad lever jag för? Varför kan jag inte träffa den personen som kan fylla de tomrum som år av besvikelse skapat?
Jag är så less på att fundera. Jag vill inte undra vad som kan ha varit. Jag blir förbannad på att du inte vågade ta steget. Jag blir ännu mer förbannad över de saker jag aldrig gjorde. Men hur skulle jag kunna veta, att den resa vi precis börjat, skulle ta slut snabbare än jag hunnit blinka?

Om nätterna lever jag ut mina drömmar. Jag är lycklig och livet är som det borde vara, underbart. Jag fylls av kärlek och allt är så bra. När jag sedan vaknar om morgnarna och inser att det återigen var en dröm, fylls jag av besvikelse och återgår till mitt slätdragna liv. Jag vill inte ha det såhär. Jag vill att alla omkring mig ska vara lyckliga, att saker ska gå deras väg, lika mycket som jag vill att vinden ska blåsa mitt håll.
Jag finner bara ett ord just nu, men jag vet att jag kommer känna helt annorlunda imorgon. Hoppas jag.
Ordet är; hopplöshet.