Det är lustig hur humöret kan gå från toppen till botten på 3 sekunder, utan anledning egentligen. Har varit så glad och rastlös hela förmiddagen, stolt över min joggingrunda och avslappad över att det är söndag.
Nu känner jag mig inte alls så. Allt känns bara jobbigt och ledssamt. Jag har ingenting att göra, väntar bara på att kvällen ska komma. När jag inte har något att göra börjar jag fundera, vilket genast förvärrar saken. Jag känner mig plötsligt så ensam och allt känns lönlöst. Jag hoppas och drömmer, men vad ger det? Inget blir ändå aldrig som jag tänkt mig, mina drömmar stlår aldrig in. Jag vet att det låter överdramatiskt, men det är sant, det är fan det.
Jag är så less på att känna såhär, som om jag inte räcker till. Jag skulle kunna göra mig till, fejka en utsida för att försöka ställa mig in, men jag vet at det inte hjälper. Jag vill ha någon att kalla min, någon som vill ha mig. Jag är less på att jaga, nu vill jag bli jagad. Detta låter otroligt självcentrerar, men guess what?, I don't care!
Det är min tur att få vinden att blåsa åt mitt håll nu. Jag vill inte vara den som oroar mig dag som natt över saker jag inte kan styra över. Om livet vore enkelt vore jag kanske lycklig nu, eller fruktansvärt uttråkad.

Hur som helst tar väntan kål på mig. Alla tankar som snurrar i mitt huvud gör mig helt matt, jag orkar inte mer. Jag vill våga öppna mitt hjärta för någon. Någon som gör mig glad enda in i själen.
Den enda rädsla jag har, är att behöva stänga hjärtat innan det är öppet, precis som så många gånger förut..



Fick denna bild av Maja idag. Den väcker så många minnen, men mest av allt, den föder så många tankar.