Jag blir lite tokig på mig själv. Jag bestämmer mig hela tiden för att ta tag i det jag ska, och förbereda diverse saker inför morgondagen. Likt förbannat hamnar jag här.
Jag antar att det satt sig ryggmärgen. Att göra inget menar jag, att alltid kunna säga "äh, jag gör det sen". Det är lika bra att jag kommer ur det igen, för om detta ska gå finns det inget "sen". Just därför önskar jag er en trevlig kväll, så hörs vi formodligen imorgon. Dvs om jag fortfarande lever efter allt gående upp och ner för trappor. God you have to love Nola.

Peace and love.