Ni vet när man går omkring och oroar sig för något, till och med gruvar sig. Ni vet hur det känns i magen och att det är ett mindre trevlig tillstånd att befinna sig i. Det vet jag med.
Det konstiga är att man kan oroa sig för någonting kul, och inte alls längta på det där sprudlande sättet som man borde, utan i stället önskar sig 100 mil bort.

Ni kanske också vet hur löjlig man känner sig när allt är över. När man upplevt några timmar som man trodde skulle bli svåra, men istället blev underbara, underbart roliga.
Jag har levt mitt liv på ett värdigt sätt den här helgen. Jag har träffat nya människor och satt fötterna på nya vägar, men också klarat det fint och inte alls hamnat upp och ner i ett dike som man kanske skulle kunna tro att jag skulle göra.
Helger som denna har jag gärna fler av, helst livet ut faktiskt.
Det är kul att vara tonåring.