Tillslut var det bara jag kvar. Jag och en annan tjej, henne hade jag aldrig sett förut. Hjärnan kunde inte tänka alls, formelsamlingen som låg framför mig verkade stå på grekiska och knäna skakade. Klockan tickade på, nära en och en halv timme. Räknade ut sista uppgiften i vetskap om att det var fel. Mitt uträknade svar var far away från det jag kunde utläsa i kurvan.
Äsch. Jag slog ihop boken och lämnade in skiten.
Att gå i skolans korridorer halv fem är nästan kusligt. Inte en kotte gjorde mig sällskap. Det var bara jag, igen. Jag och mörkret. Ljusslingorna över ljushallen kastade ett blygsamt sken över de tomma ytorna. Nolaskolan är bra mycket trevligare med folk i. Det vet jag nu.