Jag är nog en rätt orolig person. Jag får ont i magen och prestationsångest, blir nervös och funderar på vad andra kommer tycka/tänka.
Jag har kommit fram till att det är otroligt dumt att oroa sig för saker och ting. Tiden går inte att stoppa, dagen man gruvar sig inför kommer såsmåningom infalla, provet du svettas över kommer bli bortgjort och talet du ska hålla kommer hållas. Det går liksom inte att göra något åt saken, så varför må dåligt över det?

Visst, provet kanske inte går lika bra som du hoppats, talet kanske inte blir lika rörande som du önskat, eller festen lika kul som du hade velat, men du tog dig igenom det. Eller hur?
Det kommer alltid komma saker vi inte är helt förberedda inför. Det enda man kan göra är att göra det bästa man kan och ta det med en nypa salt.

Om det är något jag lärt mig, är det att det inte finns något i hela världen som är så viktigt att man ska behöva må dåligt över det. Så länge alla får vara friska och må bra i din omgivning, så är allt annat bara en bonus.


Anledningen till att jag skriver detta är att jag egetligen borde sitta och plugga fysik nu, vilket jag inte gör, uppenbarligen. Jag vet att jag på tisdagkväll kommer ha ångest, panik och svära över att jag inte kan något av det som ska dyka upp på provet dagen efter. Antagligen kommer jag kunna lite, kanske mer än jag tror, men inte lika mycket som jag skulle vilja.
Jag kommer antagligen ta mig igenom provet, klara det i alla fall, även om det inte blir ett MVG. Jag vill leva för det som är viktigt, inte lägga energi på sådant som inte kommer spela någon roll i slutändan.

Ta livet med en nypa salt. Det är klyschigt jag vet, men så sant.
Huvudsaken är att du mår bra, allt annat kommer fixa sig.
Fysiken kommer gå bra. Jag kommer överleva, skolan är bara en transportsträcka till platsen där jag på riktigt ska ta tag i saker och ting.