Ibland kan jag stanna upp. Helt utan anledning.
Det är först då jag märker bubblan som omger mig, den som hindrar mig att se saker och ting från andra vinklar. Jag målar upp en värld i denna bubbla där allt är perfekt, saker går alltid min väg och det slutar med "och så levde de lyckliga i alla sina dagar".. ungefär.
Jag har insett att denna bubbla inte alls är så bra, in fact, det är nog rätt dåligt för mitt eget bästa. När bubblan stöter på den riktiga världen, smäller den på en gång. Allt som en gång verkat så bra, har nu vänts upp och ner och inget är detsamma. Alla tankar och drömmar, fantasier och visioner går i kras.
Att gå från en perfekt bild, till den dystra verkligheten på en sekund, tär så otroligt på min insida. För en stund känns mitt liv tomt, jag känner mig betydelselös och inget jag någonsin gjort verkar har någon mening. Även om detta tillstånd inte varar så länge, är det den känslan som bevaras långt inne i mig, och varje gång byggs på när bubblan går sönder.

Jag vet inte om det är en säkerhetsgrej eller helt enkelt strävan efter det onåbara som får mig att bilda denna bubbla gång på gång. Om det nu är en säkerhetsgrej, så är det jävligt dumt, eftersom det i slutändan skadar mig mer än vad det hade gjort om den inte hade omgett mig. Frågan är om man i vissa situationer klarar sig bättre om man helt enkelt skiter i säkerhetsbältet?

Jag måste intala mig själv att leva för stunden. Att granska varje ögonblick och utifrån det bestämma mig för vad som är bäst, inte utgå ifrån den bild jag fått av "hur det kan vara". Lära mig att hur mycket jag än vill, och hur nära jag än kommer någon, kommer jag aldrig kunna veta hur den tänker och känner. Det går inte. DET skrämmer mig.
Om man väl hittar det man sökt, kan det lika väl som bubblan spricka när som helst. Och det, till skillnad från bubblan, kan jag inte påverka.

Vad jag egentligen menar är att jag måste sakta ner och se på saker annorlunda. Även om det innebär att mina drömmar förändras.
But hey, vem vet, det kanske blir till något bättre?