Jag har ont i armen, och jag skyller sköterskan på vårdcentralen för det. Att ta sprutor är något som alltid legat högt upp på min ogilla-lista, och nu om möjligt ännu högre. Trodde liksom att jag var klar när jag äntligen pinat mig igenom svin-sprutan i vintras, men nehej, nu är det mot livmoderhalscancer. Ska ta den två ggr till också, kul.
Jag vet att jag låter som en treåring, men känslan av att något främmande pressas in i en enligt mig helt full arm, är obehaglig.

Förutom att umgås med sjuklingar i gröngolvade lokaler, har jag umgåtts med Cajsa idag. Det var efterlängtat. Vi försökte pussla ihop resten av sommaren för att få in diverse saker, men det gick mindre bra. Vi insåg också hur mycket det gått av sommaren, och hur lite det faktiskt är kvar. Usch, tanken gör mig ledsen i ögat. Det är så mycket jag vill göra, så mycket jag vill uppleva. Skolan får gärna hejda sig en månad eller så, och hösten med för den delen. Jag gillar det här, man är liksom... inte vit som en ryss.

Peace out.