Fem minuter i fem klev jag upp idag. Arton minuter över rullade bussen mot Örnsköldsvik. Att jag är trött behöver jag nog inte ens skriva. Om en och en halv timme är dojjorna påsnörade och vattenflaskan fylld, fyspass i älskade Kempis står på schemat. När jag, en stund efter nio, kommit hem igen ska jag göra mitt bästa för att komma i säng i tid. För att ta tillbaka lite tid, lite tid som jag egentligen inte saknar. Att åka buss i nästan tre timmar för att komma till punkt a till punkt b kan verka ovärt. Men en sak kan jag säga er, att det var fan i mig inte ovärt. Det var så jävla värt.