Jag sitter med benen i kors på sängen och lyssnar på Christina Perri. Med tonerna av hennes stämma är det så mycket jag vill skriva, så mycket jag vill få ur mig och ventilera. Jag har inte skrivit på länge, på riktigt alltså, och det känns. Jag saknar att sitta uppe på nätterna och låta fingrarna dansa över tangenterna, stänga av huvudet och lämna text efter text i "utkast". Där ligger allt tryggt, min egen lilla pöl av tårar och skratt, hjärtesår och betydelselösa misstag.
Jag drömmer nog om att skriva. Att leva på att skriva, och för att skriva. Men jag tvivlar på att det någonsin kommer att bli så. Det finns så många andra som gör det så mycket bättre än jag, som kan hitta orden varje gång jag inte kan. Sen vet jag inte heller om jag skulle våga. Mata allmänheten med mitt inre, låta människor jag inte känner ta del av mina tankar och känslor (mer än vad jag gjort hittills), och sedan lämna dem till att tolka det precis som de vill. Tycka.
Tycka att det jag skriver är fel. Tycka att jag är fel.

Här är allt säkert. Här får ni tycka precis vad ni vill, för den tragiska sanningen är att de flesta av er inte känner mig alls. Ni har egentligen ingen aning om vem jag är som person och vad det är som får mig att skriva det jag skriver.
Och vet ni vad? Det är skönt.