Jag tänkte inte skriva här. Ville inte skriva här. Kan inte.
Det finns inga ord som kan göra allt okej igen. Inget jag kan säga för att göra allt bra. Det vet jag.
Men det gör ont. Det gör så in i helvete ont att sitta här 22.18, ensam i mörkret och tårar som trycker. Det gör ont.

Ibland känns det bra. Då kan jag skratta och känna mig som mig, svära över saker som inte har någon som helst betydelse och oroa mig för att jag kanske inte kommer hinna skriva klar engelskaarbetet. Ibland kan jag förvånas över hur fort allting kan vända och hur fel man kan ha om saker, rycka på axlarna och tro att det kommer lösa sig.
Ofta är det sol. Eller som idag, regn. Men det är dag och det är fullt av liv runt omkring mig. Folk skrattar och jag skrattar. Vi säger hejdå och jag går hem.
Men sen.

Sen blir klockan 22.18 och allt är tyst. Ensamheten begraver mig i ett mörker jag inte kan finna något ljus i, och ingenting spelar längre någon roll. Jag oroar mig inte. Jag skrattar inte. Jag rycker inte på axlarna.
Jag känner tycket mot bröstet som funnits under en lång tid, men som nu blir starkare igen. Heleve. Kan inte andas. Tårar och bita i täcket. Tänka om och varför och hur, hata sig själv mest av allt på hela jorden och bita i läppen som aldrig kommer skratta igen.
Öppna datorn. Leta fram mappen som visades för lite, titta på innehållet och skaka av känslovågen som kommer igen. Fullmåne och snö. Vinter.
Titta mot elementet där ingenting står lutat, titta på golvet där bara mina kläder ligger. Vända sig om i en säng som är för stor. Vilja skrika, vara tyst.

Bli lugn igen men inte kunna sova. Ligga still som ett kolli och inte tänka alls. Titta på klockan. Sent. Måste sova, ser ingen mening. Titta på mobilen. Leta efter spår. Vända sig mot väggen och blunda. Andas fast knappt.

Vakna och natten är över. En ny dag börjar där allt kan kännas okej, för att sedan kännas åt heleve.

Jag är inte hel.