Jag känner mig inte ensam. Jag mår inte dåligt av att vara själv.
Men jag saknar någon ikväll. Någon att skratta med, någon att skratta åt. Någon att krypa upp hos när det börjar bli mörkt och känna hur en bröstkorg rör sig upp och ner.
Att titta någon i ögonen och känna en stöt genom kroppen, titta bort en sekund och rodna lätt om kinderna. Titta tillbaka igen och möta samma ögon igen, lika klara och lika trygga.
Att pussas lätt och kramas länge, känna hud mot hud och känna lukten av en främmande eller välkänd doft. Att bli trött och känna en hand röra sig över håret, få en puss på pannan och somna mot en axel.

Jag mår inte dåligt av att vara själv, men jag kan inte neka att känslan av att vara två ibland är så mycket bättre.
Ofta.