Först är det generade men stolta telefonsamtal och sen rostmackor med o'boy och sen kvällspromenader i morgonsol och sen att dela allt och sig själv och någon annan. Däremellan kommer tårar och skratt och skrik och smärta och pussar och aldrig vilja skiljas och behövs göra det ändå för att sedan hitta tillbaka och må bättre än någonsin och sedan dö igen på rikigt. Sen är man tom och ledsen och bedrövlig längelängelänge tills man kan ställa sig igen och på skakiga ben ta sig framåt och le lite igen nästan som förut. Plötsligt vaknar man upp och förstår ingenting av någonting för att allt känns så långt bort och annorlunda och du har förändrats och du sårade mig och jag dig och vi kan aldrig bli vi igen. Sen öppnar man ögonen för det som en gång fanns fast aldrig egentligen och undrar om det varit så hela tiden. Fast det har det så klart inte och det kommer det aldrig bli och då får man leva och glädjas åt det som en gång var. Kärlek. Helt jävla ologiskt.