Lampan på toaletten blinkar. Så där så att det blir svårt att se sig i spegeln och göra det man ska. Men det gör inget, för ikväll blinkar vi i symbios.

Jag skrev tidigare att jag var lycklig. Det är jag, men inte jämt. Jag har hamnat i någon slags berg-och-dalbana som jag inte kan ta mig ur. Ena stunden glad, upprymd och exalterad, och andra nedstämd och orolig. Det är som om jag både längtar och gruvar mig på samma gång. Vill ha och inte vill veta av. Älskar och hatar.

Det jag syftar på, det som har skapat berg-och-dalbanan är framtiden. Slutet på den här tiden och början på nästa. Att kasta ut det gamla och dyka in i det osäkra. Rädslan för förändring.

I så många år har jag haft en förpliktelse. I så många år har jag utan att fundera snörat på mig skorna, kastat ner böcker i någon sliten väska och gett mig av till skolan, en plats där allt är så självklart. Där har jag mött mina vänner, träffat nya vänner och blivit av med gamla. Jag har sittit vid en bänk timme efter timme och antecknat, suddat och kluddat meningslösa och betydelsefulla figurer i blocket. Jag har ätit skolmat och inte tyckt någonting alls, suttit och häckat på rasterna och drömt om dagen då allt tar slut.

Klagat över mycket att göra. Klagat på inget att göra när hål börjar dyka upp i schemat. Klagat på lärare som luktat illa i munnen och lärare som inte kan lära ut. Klagat på klasskompisar som varit störiga och övrigt löst folk som jag inte förstått mig på. Klagat klagat klagat.

Ikväll klagar jag inte. Ikväll är jag liten och fylld av oro. Ikväll vill jag inte veta av en vardag där ingen redan har bestämt vad jag ska göra.
Ångest. Ångest över att jag inte vet vad jag vill och att jag är den enda som kan komma fram till svaret. Ångest över att vissa av mina vänner redan har planer, att de kommer sticka iväg så fort det ringt ut för sista gången och kanske aldrig se sig om. Ångest över att jag inte längre kommer sitta, nyvaken och trött på livet, i en iskall skola fylld av vilsna själar. Ångest över att allt som varit inte kommer vara.

Jag känner mig inte klar. Jag är inte klar.
Allt jag sagt. Det jag aldrig sa. Det jag gjorde och det jag aldrig vågade göra. Det jag lärde mig och det jag aldrig ansträngde mig för att lära mig. Alla val jag gjort och dom jag var för feg för att göra. Alla jag mött och lärt känna, alla jag mött men ännu inte lärt känna. Allt. Och inget.

Jag är nitton år och har tillbringat lika många år i den här staden. Bland människorna som finns runt om mig. På gatorna utanför mitt sovrumsfönster. 19 år. 19 år är en lång tid. Det är tillräckligt länge för att hinna bli klar, och ändå är jag inte det. Varför? Jag vet inte. Jag vet inte det precis som jag inte vet vad jag ska hitta på om 10 dagar.

Om 10 dagar tar jag studenten.
Jag har ont i magen.