Våren kommer med stormsteg och jag gör allt jag kan för att vintern ska få närvara ett tag till. Jag kanske är den enda som önskar mig mer snö och kyla, men må så vara. Ikväll var jag dessutom och åkte slalom på den lilla snö som finns kvar, och åh vad härligt det var! Det blev inte jättemycket åkande utan mest assisterande då jag tog med min kusin som precis håller på att lära sig, men det var toppen ändå.
I backen bredvid tränades det för fullt och jag fick lika ont i magen som varje gång jag ser någon kasta sig ut bland blå och röda. Jag kunde liksom inte komma ihåg varför jag slutade, inte en enda anledning kom jag på. Jag älskar ju det där. Att hinna hundra åk på en träning, lyssna på Rix fm i högtalarna och sjunga med när man åker, att gå in och dricka vatten, åka lite till och sedan avsluta med en femkronors-festis och en munk. Jag älskar det. Och jag var bra på det. Jag kunde ha blivit så mycket bättre, men jag gav inte mig själv chansen. Helvete vad dumt. Varför i hela friden valde jag ett liv på natur och Nola när jag kunde ha valt ett bland fjälltoppar och underbara människor? Ett liv med en strävan och ett mål, en passion och en livsstil. Varför valde jag att vara som alla andra när jag kunde ha valt att göra min egen grej?

Åh vad jag var dum. Och åh vad jag saknar det.