Jag ler för att livet är så underligt. För att jag inte förstår hur jag hamnade här eller har någon som helst aning om var jag är påväg. För att livet, klyschingt nog, är fullt av möjligheter och för att jag är 19 år. För att jag är 19 år, tror att jag varit med om så mycket medan livet knappt har börjat.

Jag ler för att jag, om knappa fyra veckor, ska ta studenten och har gjort det så jävla bra. För att jag har fina vänner och för att jag ännu inte har träffat hälften av de människorna som kommer att betyda mest för mig. Jag ler för att kärlek är det finaste som finns och att jag inte känner mig orolig. För att kärleken finns där, för att den kommer att komma och för att den aldrig försvinner.

Jag ler för att sommren står för knuten och för att den kommer bli helt fantstisk. För att jag snart ska gå ute sent om kvällarna och smälla myggor på brunbrända ben. För att jag hatar att komma hem när det börjar bli ljust men älskar svenska sommarnätter.

Jag ler för att allt är som det är av en anledning. För att din och min historia inte är i närheten av att vara färdigskriven och för att vissa kapitel äntligen har avslutats.

Jag ler för att livet är som det är och för att jag är som jag. För att jag är den jag är och för att ni gjort mig så.

Jag ler för att jag kan, för att jag vill och för att jag borde.

Livet är inte svårare än man gör det.