"Jag känner hellre smärta än ingenting alls."

Så sjunger man i en av mina favoritlåtar, fast på engelska då.

Det är så jävla sant. Jag hatar att känna inget, att vara likgiltig. Det ska värma, kittla, eller göra ont så in i helvete. Då vet jag att jag lever. Att det finns en jävla anledning att hålla på. Hålla på med livet menar jag.

Min största skräck är att vakna upp en dag och känna ingenting. Ingen lycka. Ingen sorg. Inga fjärilar eller något skaver.

Jag väljer smärta genom hela livet om det är så. Annars kan det lika gärna vara.