Det gör bara så jävla ont.

Att vara vilsen i sig själv och glömma vem man är. Att inse hur mycket man tappat det senaste halvåret. Så mycket av sig själv, men även av andra. Att gå om kring och bära på en massa skit som man inte kan bli av med, inte kan prata om eller ens förstå. Att få panikont av klumpen som sätter sig i halsen och ondare i bröstet av det plötsliga trycket. Att sakna så jävla många och så jävla mycket, men mest sig själv och den man en gång var. Det glada och det fina. Det bättre versionen av mig.

Att trycka kudden mot ansiktet för att dämpa allt som vill ut. Att känna sig så jävla osäker på sig själv, den man är och det man gör. Veta att ingenting kommer bli som det en gång var och allt man tappat är borta för alltid.

Titta på människorna runt omkring och tycka att de förtjänar så mycket bättre.

Det gör bara så jävla ont. Att ha tappat bort sig själv fullständigt när hela världen verkar ha hittat hem.