Men det är väl såhär livet ska vara när man är någonstans mitt emellan trotsig tonåring och vuxen. Mitt i bland att otillräcklighet, osäkerhet och osexighet ska man fatta en massa beslut om ett liv man ännu inte har. Livet man i slutet av gymnasietiden knappt kunde vänta på, men som nu bara känns skrämmande. Fortfarande spännande, ja, men fruktansvärt skrämmande.

Jag ska till imorgon ha bestämt mig huruvida jag vill bli värmlänning eller inte. Jag ska till imorgon bestämma om jag i december flyttar härifrån för att aldrig komma tillbaka. I alla fall inte på samma sätt. Flytta från mitt barndomshem i min barndomsstad där jag levt med mina barndomsidioter. Flytta ifrån mamma och pappa. Finaste mamma och pappa.

Har aldrig tyckt så illa om övik som jag gjort ända sedan jag kom hem från Mallis, men helvete vad tryggt det är att bo här ändå. Att bo hemma.