Det känns lite som att ligga i ett bollhav. Man försöker komma framåt, komma bort och hitta någon slags fast punkt att stå på. Man kravlar och vrider sig, får lite panik när bollarna bara rullar under kroppen och istället för att färdas framåt hamnar man bara längre ner i fördärvet. Men samtidigt är det lite härligt att ligga där. Att bara blandas med grönt och gult och blått. Att befinna sig i någon slags overklighet.

Man försöker komma framåt, men samtidigt vet man att allt det härliga och roliga och skrämmande är slut så fort man tagit sig över kanten. Då är man tillbaka i en verklighet där man endast kan drömma om gult och grönt och blått.

Helvetet vad jag har legat länge i bollhavet nu.