Idag påbörjade jag arbetet med att rensa min dator, något som såhär mitt i känns som omöjligt. Jag raderar och raderar, fyller papperskorgen gång på gång och skapar nya välsorterade mappar, men ändå ser jag inget slut.

Hur som helst. Det som tagit upp mest plats i burken, och som också är anledningen till att jag dragit ut på det, är alla bilder. Alla viktiga och oviktiga och vackra och hemska och oersättliga bilder från 2007 och framåt. Vissa ännu äldre. Alla minnen.

Första fyllan. Första riktiga fyllan. Första födelsedagsfesten med vänner. Första födelsedagsfesten i lokal. Första artonårsfesten. Första semestern i Saras stuga. Första kärleken. Första festivalen. Första riktiga kärleken. Första gymnasiefesten med klassen. Första resan utomlands med bara kompisar. Första lillkusinen. Första dopet. Första nyåret i Hemavan. Första resan till alperna. Första studentfesten. Första..

Jag skulle kunna fortsätta i all evighet. Precis som jag kan fortsätta med "andra..", "tredje.." och "sista..". Det finns så mycket fint. Så mycket som betyder så otroligt mycket. Sånt jag inte skulle byta bort för allt i världen.

Men sen så finns det lite smärta med. Så mycket som var fint då men som är annorlunda nu. Inte lika varmt. Inte lika tryggt. Inte lila kärleksfullt och inte lila lyckligt. Men, minnena finns kvar. Minnena finns kvar och dem ska jag föralltid behålla. I hjärtat och i ett fotoalbum. För vet ni vad? Jag har beställt över 400 bilder.

Dom ska jag visa för mina barnbarn i framtiden. Eller ja, nästan alla bilder.