I natt drömde jag att jag var tillbaka. Tillbaka i den bästa av världar, på den platsen och bland de människor som som en gång i tiden var allt för mig. Mitt liv och vem jag var.

 

Den här gången var saker dock lite annorlunda. Pappa var med, det var som vanligt, men även farfar hande letat sig in i det hela. Antalgligen var det just det som gjorde hela läget så förvirrad och katastrofalt. Vad var det då som hände? Jo, mina skidor försvann.

 

För er som inte har varit eller är med i leken ska jag ge er en liten bild av hur det ser ut.

 

Det är kallt. Det snöar lite. Klockan närmar sig första start och alla åkare plus team börjar samlas kring starthuset. Det ligger saker över allt, i ett städat kaos. Alla fäder/tränare/andra duktiga gubbar samtalr friskt medan åkarna springer upp och ner i backen för att värma sina ännu rätt kalla och stela kroppar. Föråkaren ger sig iväg. Pulsen stiger och ytterkläderna åker av. Uppvärmningen blir allt mer intensiv. Några åkare kvar innan det är dags. Av med den sista jackan. Pjäxorna skrapas fria från snö och klickas kraftfullt med ordentligt fast i bindningarna. Pulsen stiger ytteligare. Klapp på axeln och lycka till. Klapp på låren och skidorna smäller i snön. "Nummer 122, 10 sekunder". "Fem, fyra, tre...." och iväg. Tiden är din. Bästa och värsta tiden på dagen. Lycka. Frihet. Adrenalin och koncentration. Vinst eller förlust, flipp eller flopp. Allt handlar om dom små misstagen och de avgörande hundradelarna. Allt avgörs på hundradelen av en sekund.

 

Förstår ni? Känner ni? Jag känner. Å vad jag känner.

 

Hur som helst. Det ordnade kaoset jag nämnde var inte alls så ordnat och mina skidor försvann. Mina skidor försvann och det blev ingen start för nummer 122. Jag skulle alltså gära comeback och farfar, som absolut inte ska finnas på start, hade förlagt mina skidor. Dessutom kom jag på att jag hade glömt att besiktiga banan, vafan?

 

Trots strulet och besvikelsen över icke-starten var jag lycklig när jag vaknade. Lycklig för att jag fick uppleva det jag en gång älskade mest på hela jorden igen, lycklig för att jag fick vara den jag en gång var igen.

 

Det spelar ingen roll att det nu var rätt många år sedan jag slutade. Jag försälskade mig i en sport som jag alltid kommer älska. En sport lik ingen annan med utövare som inga andra. Helevete vad jag ångrar mig ibland.