Igår klev jag upp 04.00. Igår gick jag och la mig ensam i ett hotellrum i Karlstad. Nu ligger jag här igen, i mitt eget rum och min egen säng. Det har varit två dagar på resande fot kan man säga, 98 mil enkel väg. Det gjorde mig dock inte så mycket. Rätt mysigt att åka tåg genom vårt avlånga land på egen hand, man får liksom tid till att tänka. Att vara med sig själv och sina tankar. Och till att lyssna på P3 dokumentär, fundera över hur vissa människor blivit dem de blivit, varför de gjort vissa saker. Och till att sova. Viktigt.

Under resans gång fick jag också lite ont i magen. Och ont i hjärtat. Det var så klart ingen tillfällighet att det var just i Kramfors, Timrå, Sundsvall och Stockholm som känslosnurran satt i gång. Det är platser som betyder mycket för mig, av olika anledningar och på olika sätt. Fast det är väl egentligen inte platserna som berör mig, det är snarare personer och händelser som jag kopplar till dem som är hela grejen. Man åker liksom förbi så många minnen. Ser sitt forna jag passera utanför fönstret. Konstig känsla det där.

Hur som helst. Nu är jag hemma igen och livet går tillbaks till det normala. Det lugna, pensionärsinspierade livet. Det firar vi med den obligatoriska förmiddagspromenaden med Sara imorgon. Bästa stunden på dagen.