Jag är hemma och jag lever. Jag har haft det bättre än bäst, värre än värst och allt där emellan. Jag ska berätta allt, eller i fall det mesta, så småningom.

Här hemma är livet i alla fall vad jag tidigare skulle beskriva som vanligt. Nu tycker jag inte längre att det är som vanligt. Om jag ska vara ärlig tycker jag att det suger rätt hårt och jag vill inget hellre än att åka härifrån. Snart. Nu.

Veckorna i Magaluf förändrade mig, och vet ni vad? Det är jag så jävla glad för.