Det är löjligt lite tid kvar nu och jag vet inte vad jag ska känna. På ett sätt ska det bli jävligt skönt att komma hem. Att skapa sig normala rutiner och äta normalt, sova normalt och träna normalt. Det ska bli skönt att komma hem till mor och far, till bror och alla andra som saknar mig. Och som jag saknar så klart. Det ska bli skönt att sova i min egen säng och lägga mina kläder i min egen byrå på mitt egna rum. Det ska bli skönt att gå runt i min stad, att kunna heja på folk man känner och knappt känner. Det är mycket som ska bli skönt. Men ändå kommer det suga.

 

Jag har skapat mig ett nytt liv här. Ett nytt liv med nya prioriteringar. Ett nytt liv med nya vänner, med en ny familj. Fattar inte hur jag ska kunna hantera allt det nya. Det som egentligen är det gamla. Att inte vakna av ett sms från Maria där hon frågar om vi ska äta frulle. Att inte gå till Brant's för att hälla i sig sodavatten i mängder. Att inte ta på sig svarta jeans och svarta strumpor, varje dag. Att inte träffa Erik. Att inte träffa Simon..

 

För det är ändå människorna jag kommer sakna mest. Mina människor. Dom fucking underbara idioterna som jag träffat varje dag i fyra månader. 

 

 

Men det kommer en ny tid nu, en bra tid. Det vet jag.