Igår var jag för full/bakis för att känna något alls. Kramade alla, några, hej då på ett mycket lättsammare sätt än vad jag var inställd på. Förutom honom såklart. Den sved.

Idag känner jag mig mest tom. Satt på golvet i morse och lyssnade på Linus. Tänkte på alla och saknade dem. Brutalt. Vi har gått igenom så mycket tillsammans. Skrattat. Gråtit. Svurit. Varit fulla. Lyckliga och kära. Olyckliga och krossade.

Det är skönt att vara hemma. Men konstigt.