Det går bättre nu. Tänker inte lika mycket på dig alls. Saknar dig inte lika ofta. Men, när jag väl gör det är det precis som förut. Det gör ont och jag ser ingen utväg. Ser inget sätt att glömma och gå vidare, ser ingen annan än du.

Men det är lättare. Det är lättare för att du är omöjligt många mil bort och jag lever ett liv du aldrig lämnar spår i. Ett liv jag slipper påminnas om dig.

Det är lättare men ändå är det så jävla svårt.


Det är svårt att lämna något som aldrig hann bli.