Kastade ur mig allt. Skrek och grät. Hulkade mot din axel och andades in din lukt som om det vore sista gången. Fick ligga i dina armar och känna hur du höll mig hårdare och tätare än någonsin. Fick vara med dig igen, ibland som förr.

 

Men det är inte som förut längre. Du finns inte i mitt liv på samma sätt och det kommer du nog aldrig göra igen heller. Frågade dig hur jag skulle kunna gå vidare, släppa och glömma. Du visste inte, och inte jag heller. Det gör jag fortfarande inte.

 

Kom hem och tänkte att kanske blir det lättare nu, kanske var det precis den där urladdningen jag behövde. Men ändå måste det saknas något. Det där som kan få mig att förstå, som kan få mig att inse att det är över. Det där som aldrig började. För det gör så jävla ont när det dyker upp. Ditt namn. En bild. Jag klarar det helt enkelt inte.

 

 

 

 

 

 

Jag vet att du bryr dig. Jag vet att du tycker om mig. Jag vet att du trivs i mitt sällskap och att du vill hålla kontakten. Men. Det räcker fan inte.

 

Jag behöver få älska dig på ett sätt som du aldrig blivit älskad förut.

Och bli älskad tillbaka.