Och ibland tittar jag på gamla bilder och tänker att fan, jag var vackrare förr.

Ser en flicka fylld av lycka, hopp och framtidstro. Hon är säker i sig själv, står för sin sak.
Hon lever livet ganska bekymmerslöst även om hon ofta tar saker på lite för stort allvar. Hon är duktig, och söt.
Ja, det var det de brukade kalla henne. Söt.


Tittar mig i spegeln och ser någon som har förändrats. Kommit bort. Som är vilsen.
Någon som ärrats av brustna hjärtan och blöta sommarnattskinder, någon som sårat och blivit sårad. Hon har älskat och blivit älskad, kastat lyckan i elden och sett den försvinna.
Trott hon funnit kärlek på nytt men blivit nekad. Begravt alla känslor men varit beredd på att de ska dyka upp igen, oväntat.
Hon har hamnat där och inte kunnat ta smällen. Blivit förstörd på nytt.

Hon ser sig i spegeln och inser att hon inte är söt längre. Men vad är hon istället?
Ingenting. Ingen.

Någon som tappade bort sig själv på vägen mot lyckan.

Lyckan som aldrig hittades.