Det finns en kvinna.

 

En kvinna jag tidigare hyllat i denna blogg. En kvinna vars skratt kan väcka de döda och få de levande att vilja dö. Av lycka alltså, tro inget annat. Hon är också en kvinna som på senare tid bytt karriär, boplats och antagligen underkläder i det tempot att man inte hinner med. Kanske är det inte så konstigt med tanke på att vi sällan befunnit oss på samma plats längre än avstådet mellan citronetterna i Nolaskolans lunchmeny, men det är en annan femma.

 

Hur som helst så är det få som skriver på det sätt som hon gör. Så flytande. Så gripande. Så humoristiskt och gravallvarligt på samma gång. Om jag fick önska något av henne är det att 1) hon fortsätter blogga i all evighet, 2) att hon blir författare och fullkomligt spyr ut böcker som sedan kan samlas i min framtida bokhylla och 3,) att hon ger liv åt barn vars personlighet kommer bli lika fantastisk som hennes och att de kommer förändra, eller förbättra, världen precis som hon gör.

 

Men egentligen finns det bara en sak jag önskar allra mest. 

Att vi, efter månader av väntan, kan styra våra kosor och samma håll och träffas över en kopp kaffe. Eller ännu hellre, ett glas vin.

 

Hon heter Ida Sannsell och jävlar vad hon är grann.